Ready for drowning

Ge mig stunder

2009-12-09T23:19:00.001Z

Alla har en fortsättning. Min är här:
gemigstunder.blogspot.com

Speeding so lonely into wall after wall

2009-11-09T00:28:00.003Z

Igår såg jag inte ljuset på hela dagen för vi gick upp klockan fem. Kombinationen av det och nån sorts vidrig pms gjorde mig helt förstörd. Det sitter solceller på mitt huvud. Utan solen och ljuset fungerar jag inte. Vintern är så lång, vintern är så jävla svår. Särskilt om man tänker gå upp fem.

Jag kan ta att jag är trött, ont i magen och dåligt med pengar, tråkig mat och minusgrader. Men jag vet inte om jag kan ta en femte psykolog och lika många år av pillerknaprande utan att det nånsin blir bra. Varför blir det aldrig bra? Ååh livet. När ska jag snubbla över det lilla pillret som gör magen till bomull och tömmer huvet på röster? Det är som att jag aldrig hittar hem. Jag flyter bara omkring och försöker vara vuxen, men ju seriösare allt blir desto oftare blir jag 17. Eller så är det bara slumpen. Om den finns. Jag vet inte ens vad som finns. Särskilt inte vad som inte finns.

Är det det här som är självömkan? Är det bitterhet? Är det ångest, desperation, frustration, förtvivlan, vansinne? Nä jag skiter i vad det är, bara det försvinner.

Manic Street Preachers - Teenage 20/20

The world was a mess but his hair was perfect

2009-09-29T17:16:00.003+01:00

Mitt hår. Detta dödsdömda projekt. Detta uttorkade risfält, detta kolesterolhjärta. Detta tjugotvååriga irritationsmoment, impulsklippt och impulsfärgat. Leopardfläckar i hårbotten, saxmärken i nacken och sår bakom öronen. Detta utlopp för mina aggressioner. Snart rakar jag av skiten.

The Rakes - The World Was a Mess But His Hair Was Perfect

I said throw me in the fire now, come on

2009-09-07T23:15:00.006+01:00

En av mina mest irriterande egenskaper är min ständiga rädsla att bi bortglömd. Eller, ännu värre, bortprioriterad. Det är en känsla som kan tyckas naturlig när en precis flyttat ifrån sin hemstad och de flesta av sina vänner, men se, jag hade känslan där också. Den riktar sig mot enskilda individer. Personer som jag bryr mig så mycket om att det blir fel, personer som inte tycker lika mycket om mig och som jag vill förklara för att det räcker att vara vän, det behöver inte vara mer, men det är så himla viktigt att jag får finnas kvar. Ändå. Viktigt för mig. Och det vet ju jag också att det inte räcker. Ännu mer absurt må vara att för tillfället drabbad person faktiskt befinner sig just här, just här där jag är.

The Tallest Man on Earth - Pistol Dreams

You bloody mother fucking asshole

2009-08-22T23:10:00.004+01:00

Det senaste dygnet har jag, i hyfsat kronologisk ordning:
druckit sprit, suttit på badrumsgolv, grinat, sovit i två sängar och en soffa, upprepat frasen "du är så himla dum i huvet" (till annan) och "fy fan du är så jävla ful" (till spegel), läst Benjamin Stengårds ångestbok, lyssnat på Visslaren, photoshopat, ringt Lena, skrivit fyra mail, lagt ångestmonstret på seriebloggen, inte rökt nån cigg, drömt om mensblod som aldrig tar slut, ätit chokladbrago samt druckit halväckligt ört-te.

Här är en bra låt.

That's a funeral in the mirror, and it's stopping at your face. That's right, it's come to this. Yes it's come to this. Wasn't it a long way down?

2009-08-19T21:13:00.003+01:00

Idag cyklade jag rakt ut i Nobelvägen fast det kom bilar.

Stripped

2009-08-02T01:38:00.003+01:00

Down to the bones eller hur det nu var. Jag sjöng när jag gick hem. Gick. Har inget SL-kort, det är slut. Jag skrattade mycket också. Högt. Lite psykotiskt sådär. Kände mig lite psykotisk. Ganska mycket. Det är lite som att hjärnan har hållt på och svällt nu i ett par timmar och snart får den inte plats längre, den sväller med luft eller bara massa massa konstiga tankar och den är på väg ut genom huvudet och det gör faktiskt obeskrivligt ont. Jag har slöa saxar och en borta telefon.

Going to the darklands to talk in rhyme with my chaotic soul

2009-07-26T01:28:00.005+01:00

Jag har inte rökt i fönstret på två år, men det är nog bara att inse att det åter blivit aktuellt. Hade glömt känslan av att sitta så nära trädkronorna, regnet som ligger kvar på löven. Som att man är så nära, livet eller döden eller bara ett benbrott. Luften liksom. Fötterna mot tegelväggen.

Kommer sakna Skärmarbrink så mycket. Den första veckan här när jag upptäckt hur bra fönstret var och jag och Johan H stod där på kvällarna innan han åkte till New York och han kallade mig gothare och skickade Darklands över msn för han tyckte att den passade mig. Jag tänker fortfarande på honom ganska ofta. Kanske för att det är sommar och jag röker i fönstret.

Skärmarbrink är så mycket annat nu. Det enda som egentligen finns kvar från då är att det fortfarande är mitt. Mitt eget. Darklands har jag inte heller lyssnat på nästan sen dess, lite så som att jag inte lyssnat på Broder Daniel sen gymnasiet. Det kan göra så ont när en Lullis krockar med en annan.

Blue the color of our planet from far far away

2009-07-25T23:41:00.005+01:00

Ibland kommer känslor som attacker.

Igår tänkte jag skriva om bekräftelsebehov och om varför det växer och tar sig olämpliga uttryck under alkoholpåverkan. Sen tänkte jag påpeka att detta blir mitt hundrade inlägg. Men just nu känns inget av det viktigt längre för det finns känslor som är så mycket större än att ha skrivit hundra självcentrerade blogginlägg eller att ha skickat några tvivelaktiga sms.

Det finns känslor som folk ibland kallar för ångest. Men det finns så mycket som kallas ångest och depression nuförtiden så jag vet inte längre hur man använder de orden. Jag vet dock att jag har rätten att göra det, utan att känna mig patetisk. Fast ibland hjälper inte det, känslor är inte styrda av rätt eller fel.

Just nu försöker jag hitta en annan känsla. En känsla som inte heller borde styras av rätt eller fel, men som ändå vägrar infinna sig eftersom jag inte tror på den.

Känslan att vara värd. Att vara värd att tyckas om, värd att vara bra på nåt. Att inte känna mig så sämst i hela världen att jag egentligen bara borde hoppa från en jävla bro. Och även om jag inte är värd så vill jag ha känslan av det. Annars finns det liksom inte så mycket.

Someone put Arvika in my drink

2009-07-06T22:38:00.008+01:00

Nu kommer ett jättelångt inlägg. Spänningen stiger - vad hände med Lullis och Lenas tält? Varför hade Dave Gahan latexhandskar på sig? Och vad är egentligen en ögonflöjt? Den som orkar läsa hela får musik, Depeche Mode-träffar, Lullis-självbelåtenhet, solbränna, trasiga hundgångar och bastuvarm krokodilöl.

Okej, så här: efter två timmars sömn tog vi halv sju-tåget till Karlstad och lyckades ta slut på både en hundring och de hembakade pirogerna redan där. I Karlstad försökte SJ byta vårt tåg mot en buss, men det gick vi såklart inte med på. Drygt en timme senare satte vi upp tältet på en - skulle det senare visa sig - gudsförgäten plats och drack sen öl i solen. Det nya tältet hade altan, den var praktisk innan den rasade. Sen kom Johan och slog upp sitt tält som hade hundgång. Efter ett besök på stora campingen dog vi av solsting och langoskoma.

Nästa dag (officiellt Dag 1 alltså) vaknade vi tidigt av tältbastu. Såg underbara Hoffmaestro och undersökte den nya (för mig i alla fall) Öldungen. De hade iskall öl och gav mig gratisvatten eftersom jag "såg så varm ut" (mina klimakteriebesvär var ungefär tusen gånger värre än de är i vanlig Stockholmssol). Träffade göteborgare och sen kom en Anders, livet var ganska fint och kajalen populär. Efter ett rätt ogivande varv på lilla campingen där musiksmaken var körd i botten såg vi Röyksopp, en av de två bästa spelningarna. Bedyrade vår kärlek till Karin Dreijer och somnade på stranden.

Dag 2: Såg Frida Hyvönen och försökte bryta tristessen med en langos. Det gick inte så vi gav oss av till de finfina sötisarna i Kontinentaltältet. Hippies på synthfestival, kan det bli bättre?
Så småningom tog jag Lena till öltältet för att lugna hennes nerver, snabbtittade på Bob Hund och följde med min hjärtklappande bästa vän till den magiska backstagegränsen. När jag vinkat av henne gick jag tillbaka till ölen för att dränka min egen nervositet (och mina sorger och allt sånt såklart), och efter nån timmes väntan kom Lena tillbaka med Depeche-baciller på sina nyskakade händer. Åh vilken fixare jag är! Vill du vara med i radio? Lullis fixar. Bli intervjuad i teve? Lullis fixar. Träffa Depeche Mode? Lullis fixar. Spelningen kom på andra plats av de Depeche-spelningar jag sett - två stycken. Tolka själva. Fever Ray, som avslutade den andra dagen, var förresten den andra av de två bästa spelningarna som jag nämnde förut.

Dag 3: Alice in Videoland (åh fantastiskt och jag vill också vara så där snygg) och Nour min fina bitterfitta (åh fantastiskt och jag vill också vara så där snygg). Öl på stranden, öl med Hässelby, Fleet Foxes i bakgrunden (jösses vad tråkiga de är) och sen glömde vi nog bort att vi var på en musikfestival och inte på bara en camping. Mera iller- och krokodil (varför dricker jag bara sånt som är döpt efter djur?), mera Cornelia, mera vinfestis, mera Anders (som hade drabbats av Thåströmkoma) och mera Johan och andra serietecknare (har förresten glömt skriva att mången minut spenderades i Galagotältet där jag hängde omkring och försökte se cool ut, men det var ingen som noterade mig förutom när de försökte sälja på mig prenumerationer). Bland det sista som hände den kvällen var att jag stal tre öl som jag inte ens hann dricka upp innan jag däckade i ett tält som inte var mitt, då vårt eget (nya, fina, dyra med altan) låg utjämnat med marken på en marsvinsgrav.

Dag 4 blev jag utslängd ur tre tält där jag försökt få lite sömn eftersom alla skulle hem vartefter. När vi kom tillbaka till våra egna kvarter var allt som fanns kvar en sån där ruta som det blir där ett tält har stått i fyra dagar. Tältet själv (inklusive bohag) låg längst ner i en sophög. Efter ett tidskrävande räddningsprojekt hade jag återfunnit allt utom skorna och en spegel. En halv gul sol och Johans fanzine var de blötaste pappersprodukter jag nånsin sett. Lämnade den ena och tog med mig den andra (skönlitteratur vs. serier, gissa själv). Jag prisar min förmåga att kunna somna i vilket jävla oljud som helst - t.ex. bland hundratalet festivalbesökare på en pytteliten tågstation med stengolv - och anser oss värda förstaklasskupén som vi ockuperade på vägen hem. Den stängde dock inte ute ljudet av säckpipor, men jag hade som sagt inga problem att somna till det heller.

Bilder kommer såklart här senare (de befinner sig just nu i Mariehäll) och om nån vill se ett oförskämt kort inslag med Lena på Värmlandsnytt så finns det här efter ungefär fyra och en halv minut.

Dave Gahans latexhandskar får ni fråga Lena om.

Tonight is just like any other night, that's why you're on your own tonight. With your triumphs and your charms, while they're in each other's arms.

2009-06-20T21:29:00.008+01:00

Jag är rädd för gravida och för bebisar. De är så lätta att ha sönder. Av gravida mår jag psykiskt dåligt. Det är nåt med den övertydliga kvinnligheten, fertiliteten, födandet, ammandet, hormonerna. Det känns äckligt.

Igår hittade jag också min rädsla för (heterosexuella) småbarnsfamiljer. Föräldrarna tappar nåt. Det är nåt som försvinner, ett fokus som ändras. De har fula gympaskor och fleecetröjor och åker skärgårdsbåt för att fira midsommar med O.P. Anderson och morföräldrarna som lägger sig i deras barnuppfostran. Vet inte om jag är rädd för familjerna, föräldrarna eller barnen, eller om jag är rädd för att själv bli sån. Förmodligen det sista. Som tur är så är det väl lite som att bli dement - en vet inte att en inte minns, att det finns så mycket annat. När en väl gått över gränsen så är allt gammalt borta.

Ibland vill jag ursäkta mig. För all bitterhet och ångest. Fast det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill, den som inte gillar det behöver inte läsa. Så jag säger inte förlåt för det. Men sommaren har halkat fel. Att jag inte skulle vara tacksam över Serieskolan, att jag inte skulle ha nåt att se fram emot, är det inte. För det har jag. Ändå har jag hamnat i det där hålet igen, den där depressionsäckliga medicinknarkande psykohålan, jag-är-störd-och-ingen-kommer-nånsin-tycka-om-mig-fällan. De jag har kvar slänger jag bort. Psykbryter på dem så att de aldrig ska komma tillbaka. Det kan jag säga förlåt för.

Så förlåt.

I know it's over, still I cling. I don't know where else I can go.

2009-06-17T15:07:00.009+01:00

Ibland tänker jag att det skulle förklara så mycket för mig om jag fick nån sorts diagnos, om nån berättade precis vad som är fel på mig. Varför den vettiga och kontrollerade Lullis byts ut mot ett hysteriskt ångestmonster som skiter i allt och som förstör så mycket för den där normala människan jag ändå är ibland. Om nån kunde förklara varför jag inte kommer upp ur sängen, varför jag skrämmer bort folk, varför jag är så rädd för att dö och ännu mer rädd för att leva. Varför allt gör så jävla ont. Är det så för alla? Är det jag som bara är överkänslig för sånt som alla andra klarar av?
Jag fattar inte, jag fattar inte om det är så här det ska vara.

You stand on your own. You leave on your own. Then you go home and you cry and you want to die.

2009-06-11T22:07:00.004+01:00

Nya personer varar inte länge. Världen går inte under längre, den fortsätter, men jag halkar efter. Det gör ont och det går över. Gör ont och går över. Går över av öl, Lena, rita och tanken på Malmö. Går över av dansa på Debaser när jag tvingat ner ölen, lyssnat på Lily Allen, tagit bort numret och släpat mig ut. När ingen vill dansa blundar jag och snurrar ensam i min egen värld. Den är liten men min. Det enda som är bara mitt. Det är så mycket lättare att vara arg än ledsen.
Men jag har sifferminne och glömmer inte telefonnummer.

Good times for a change. See, the luck I've had can make a good man turn bad. So please please please let me get what I want this time.

2009-05-28T21:15:00.012+01:00

Livet är konstigt nu. Jag sov hela dagen efter att vi igår firade att Serieskolan vill ha mig. Träffade Lili och Lo för första gången i år och har precis påbörjat projektet att leva upp mina sparpengar. I sommar är jag bjuden till London och i höst flyttar jag från Stockholm för första gången, utan att ha en aning om var jag ska bo eller vem som ska vilja umgås med mig. Förra lördagen var jag på releasefest för en riktigt dålig bok där det bästa som hände var att jag kom över ett fullt paket Camel Light. Sen dess har jag hittat en ny person och ätit Ben & Jerry's tre gånger. Jag handlar bara på Lidl för att ha råd med öl och cigaretter och kanske en flaska guldrom som vi ska blanda med myntha och Ginger Ale en dag. Jag har lärt mig vad Älggräs, Cikoria och Carob är (det första botar bakfylla, den andras blad är endivesallat och har en rot som tillsammans med den tredje finns i mitt Jamaican Spices-te). "Idag" är en lika korrekt stavning som "i dag" och missbruket av semikolon är utbrett. I förrgår såg jag Coraline och nu ska jag titta på Corpse Bride innan jag sover.

Jealousy soaks rejection with a kiss

2009-05-18T09:27:00.002+01:00

Måste erkänna att jag blev rätt förvånad när jag upptäckte det förra inlägget. Kan inte direkt minnas att jag skrivit nåt så suicidalt. Fast det är det ju egentligen inte, det är snarare en ganska hoppfull liten bit text. Det står inte att jag tänker hoppa från Västerbron, det står att jag tänker hoppa ner till Carmens undervåning. Och köpa mer öl, förmodligen.

Nu tänkte jag länka till två trevliga saker som har hänt, nämligen min recension av Milk och när Mikael Sol tipsade om min serieblogg i sin serieblogg. Det var väl trevligt?

Min längtan börjar avta men samtidigt växa och riktas åt andra håll. Om det inte var så stökigt inne i huvudet skulle jag kanske kunna somna.

Still haven't found what I'm looking for

2009-05-05T23:37:00.002+01:00

Om jag nångång ska hoppa. Då ska jag hoppa från Carmens övervåning, och landa i trappan. Jag kommer få blåmärken på knäna, skrapa upp handlederna. Om jag får tag i räcket faller jag inte bakåt och slår huvudet i bordet nedanför. Om jag nångång ska hoppa, då ska jag hoppa från Carmens övervåning. Det har ingen dött av.

Ung & kåt

2009-05-03T20:33:00.007+01:00

Räknade ut min gymnasiepoäng för första gången på tre år. Var inte alls så illa som jag tyckte att det var då (och hade jag inte haft två töntiga IG som dragit ner det hade det varit riktigt bra). Kollade även upp högskoleprovpoängen som jag glömt bort. Till sist hämtade jag antagningsstatistiken från förra hösten och insåg att det kan gå hur fan som helst. Ligger precis över gränsen, vilket ju verkligen kan ha ändrats i år. Om en talar om Göteborgs Universitet alltså. Talar en däremot om Södertörn... där kommer vi in allihopa.

Det mest komiska av allt vore om jag kom in i Malmö. När jag bestämde mig för att inte ens hoppas på det, blev jag så besatt av idén att flytta till Göteborg att jag inte ens längre har Malmö i tankarna, vilket resulterat i att jag inte alls vill flytta dit. Och inte alls bo kvar här. Plötsligt är Göteborg typ himmelriket. Ibland kan jag tänka att det vore skönt om jag hade en mindre fanatisk personlighet, en inte så stor benägenhet att bli besatt. Det gör så ont då när man blir besviken.

Drömde inatt igen om äckliga flickvänner. Jag rökte en cigarett, fimpade på hennes fot och sa spydigt att "Det var trevligt att träffa dig. Inte." Vaknade med ont i hjärtat.

And that's what makes my life so fucking fantastic

2009-04-15T12:27:00.004+01:00

Jag är en gammal bortkastad disktrasa, jag duschar mig ny och försöker börja om. Önskar en blomkruka i huvudet för att glömma och en biljett tillbaka till Göteborg där livet är varmare och dit taggarna inte når. Varje natt är mardrömmar, jag misshandlar nya flickvänner och vaknar kallsvettig, kroppen tyngre än igår. Men jag har kommit igenom det förut och kan göra det igen. Lite ny stad och lite nya folk. Det är då fan att man ska vara så jävla sårbar.

Saker jag har:
- bitterfittigheten
- papper och pennor
- synth
- vänner
- ett (om än ibland tröttsamt) hem
- cigaretter
- drömmar

Bitterfittigheten har ju dock sina smått problematiska sidor. Typ när man vill vara söta tjejen, träna bort några kilon, ha precis lagom med alkohol från en dyr cider i blodet och dansa popsnyggt i nån Beyond Retro-klänning så att alla snedluggskillarna vill ha en. Då är bitterfittan där och dricker för mycket öl, slåss, tjurar i rökrutan och går hem själv i heltäckande hoodie.

A change of heart

2009-04-08T21:39:00.009+01:00

Ska en säga nåt som gör mig ledsen så kan en lika gärna hålla käften. Tänker en inte hålla det en lovar så kan en låta bli att lova. Vad är det som plötsligt gjort det okej att slänga runt mig tills jag är helt blåmärkad, vad är det som plötsligt gjort det okej? Jävla skitstockholm, jävla skitmänniskor. Snart försvinner jag härifrån.

Glitter on the wet streets

2009-04-06T00:14:00.003+01:00

Egentligen orkar jag inte skriva om små monster. De bor här, de bits, de gör ont. Jag väntar. Vet inte varför, livet känns ändå rätt bra nu när jag slipper låtsas. Människor som lämnar en med anledning av olust inför förhållanden är ofta de första som träffar nya. Hemliga meddelanden i bloggar är fegt. Jag är feg, med dig är jag feg, men jag hoppas att du håller ditt löfte.

I stood there beside myself, thinking hard about the weather

2009-03-26T21:16:00.004Z

Tanken var att sitta i skogen och läsa, men det blev inte så mycket med det. Fick iväg en recension av Milk och min uppsatsrapport, sen ägnade jag tiden åt att rita en tresidorsserie om tvångstankar.

Annat en gör i en stuga i skogen är: tar kort på istapparna på taket, mäter snödjupet, tar kort på sig själv bredvid snön, lyssnar på radio - en får in P3 och lokalradion - samt äter choklad och dricker lådvin. Har rökt två cigaretter på hela veckan.

Intressanta saker jag hörde på P3:
- Florence Valentins nya låter som Glasvegas. Kommer ihåg en gång när jag var på dåligt humör och såg dem på Kolingsborg (Florence Valentin alltså). De såg ut som en bunt wannabe-skinheads och var jättegrabbiga, till den 18-åriga tjejpublikens stora förtjusning. Hur som helst har jag aldrig gillat dem men P3 hade Love i studion och han verkar faktiskt rätt vettig.
- Det här landet är fullt av människor som inte ser nåt problem i att mainstream-porrindustrin reproducerar en heteronormativ bild av sex, full av maktrelationer och i många fall förnedrande. Inte en enda gång nämndes till exempel SexyFilm.
- En massa vidriga saker som alliansen och AstraZeneca hittar på.

Ett litet politiskt utspel i mig mig mig-bloggen. Nästa inlägg kommer att handla om små monster.

Up down turn around, please don't let me hit the ground

2009-03-10T15:02:00.003Z

Vet inte vad det är med den här dagen men den är ju helt jävla fruktansvärd. Först var jag hos tandläkaren som grävde och slet i mina stackars tänder som jag vårdar så ömt och skulle dessutom ha 700 spänn för lidandet. Medan jag gick hem i typ en meter hög snö fick jag plötsligt ett akut behov att klippa luggen. Det var som ett ångestmonster ända nerifrån magen som bara skrek att jag ser förjävlig ut så när jag kom hem saxade jag till den vilket naturligtvis blev snett och hackigt och för kort och allt annat som kan bli fel. Sen kanaliserade jag ut ångestmonstret i en panikstädning där jag till och med moppade golven för första gången sen jag minns inte. Efter det däckade jag på sängen och sov på luggen så att den blev ännu krokigare, sen gjorde jag en omelett, tittade på ett avsnitt av Darker Than Black och svarade på en tentafråga om den svenska litterära gestaltningen av homosexualitet under 60-talet. Så egentligen kan man ju säga att jag gjort tre duktiga saker: gått till tandläkaren, städat och pluggat. Men det snöar fortfarande och Lena är ute i skogen och fåglar sig och förmodligen vill jag mest bara sitta på Carmen och dricka öl.

Won't you take me to Funkytown

2009-03-08T00:42:00.002Z

Fick frukost, te och rostismackor. När jag kommer in i min lägenhet luktar det kanel, det är mitt nya Yogite. Nästan som rökelse.

If I should feel like wasting it all that should be alright

2009-03-05T16:34:00.007Z

Såg utställningen Kvinnor tecknar serier och lyssnade på Åsa Grennvall igår. Jag fick hänga tre serier i deras foajé. Funderar på att göra en serieblogg. Mest för att jag inte vet hur man gör en hemsida.

Det blir mycket Pringles och kanelte, mycket rostismackor med ost. Minns inte när jag lagade mat senast. Har potatis, det tar tid att koka. Pengarna kommer inte räcka om jag inte skaffar ett jobb eller tar lån. Jag vill inte ha varken eller. I sommar vill jag till Arvika och Way Out West. Sommaren är så kort, den tar slut. I höst vet jag inte vem jag är.

Monday morning, feels like I'm going down

2009-03-03T00:00:00.006Z

Ägnade dagen åt att tvätta, ångesta över helgen (gjorde 3 av listans 11 saker och några andra som absolut inte står på listan), läsa uppsats-PM, äta kladdkaka med Lena, diskutera könsseparatism med Juha, inte röka cigaretter, rita en serie om att ta upp två säten på tunnelbanan och titta på för många avsnitt av Paranoia Agent. Har flera nya idéer till serier. Som om jag inte har en tenta och en C-uppsats att skriva. Som om jag inte borde söka jobb och bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor.

Föräldrar ska åka till fjällen och jag funderar på att följa med. Kanske kan jag få nåt gjort där, där varken teve, internet, vänner eller Debaser finns som distraktion. Bara massa snö och fjäll och den finaste himlen. Igår såg det ut så här säger Ljungdalens webkamera:

This is how it ends

2009-02-22T01:58:00.003Z

När jag gick hem från tunnelbanan idag tänkte jag på att det finns en lista för bra saker när Lullis är full. Sånt som borde och inte borde göras, för att vakna med minsta ångest och förkylning nästa dag.

- ta på sig tjockiströja
- bara röka en cigarett i streck
- äta ost
- dricka mjölk
- inte ringa
- inte sms:a
- inte tänka på dig
- lägga kläderna PÅ fåtöljen och inte under
- borsta tänderna
- sova
- följa listan

Shake the disease

2009-02-14T22:32:00.007Z

Läser om lesbisk feminism. Tänker serier. Bäddar inte sängen. Drömmer. Tittar på Upp till kamp. Dricker alkohol. Dansar. Laddar ner. Äter rostbröd med ost. Har ont. Röker. Öppnar fönstret. Saknar. Försöker vara tyst. Försöker vara ensam. Känner inte dig längre. Vill inte längta. Vill inte känna. Vill inte. Sover. Pillar sönder. Gråter. Glömmer inte.
Väntar. Väntar. Väntar.

(here's a plea
from my heart to you
nobody knows me
as well as you do
you know how hard it is for me
to shake the disease
that takes a hold of my tongue
in situations like these)

Knives in adolescents all the god damn time

2009-02-04T23:07:00.004Z

Vintern är som mensvärk. Tänk så här: En kniv. Du ligger i sängen. Kniven gör hål i din maghud och börjar arbeta sig inåt, genom alla de där livmodergrejerna och äggstockarna och allt det äckliga som du inte vill veta av och när den kommit hela vägen in vrids den om. Skär sen långsamt ett snitt över ryggen, nedåt, utmed insidan av låren. Benen lossar vid ljumskarna. Du har ätit så många Voltaren att det förmodligen inte längre är mensvärken utan snarare medicinen som fräter sönder din rosa insida. Det gör så ont att du inte ens kan gråta och du undrar om du kommer hinna spy innan du svimmar. Det gör du. Plötsligt sitter du upp i sängen och smärtan har släppt. För en stund. Du vet att du har ett visst antal sekunder, förhoppningsvis en hel minut, på dig att slappna av och tänka klara tankar. Att vara glad och lugn. En minut innan kniven igen.

Okej, sån är vintern right. En depression med cigaretter och alkohol. Men så plötsligt kommer den där veckan, de där två soliga dagarna när en går upp ur sängen, de där molniga men lugna när en orkar närma sig mataffären och äter en riktig middag, när en hinner tvätta, dammsuga, läsa och rita några rutor på en och samma dag, när en kanske till och med vågar sig ut och träffar nån annan som vågat samma sak. När en passar på att slappna av och tänka de klara tankarna innan det blir mörkt igen.

Kärlek är som nikotin

2008-11-21T21:22:00.004Z

Nej, det här har inget med kärlek att göra men vi lyssnade på Magnus Carlson hos Lena häromdagen och av hela skivan är det alltid just den raden som fastnar. För det är så jävla sant.

Men just nu har jag varken kärlek eller nikotin. Just nu går det så dåligt så det gör ont. Jag vet inte om det är lilla Djävulen eller lilla Ängelen som skriker åt mig att lägga ner, om det kommer förstöra för mig eller rädda mig, men jag funderar allvarligt på att lämna skolan till nästa termin. Och jobba istället. Som om jag skulle ha ett jobb. Som om jag skulle klara av det.

Det skulle kunna gå att rita en karta:

Mörker -> Depression -> Elaka tankar (om Lullis, livet, maten, sömnen) -> Depression -> Mörker.

Den går att applicera på alla skeden i livet för den ser alltid likadan ut och man förstår precis hur man fungerar som människa, att man inte är mer än en helt logisk mekanism som styrs av kemiska reaktioner och genast känns allt så där ytterligt värdelöst igen bara därför. Problemet är inte att jag inte vet hur jag ska göra - det har jag fått lära mig efter många år av träning - problemet är att verkligen göra det.

Allt handlar om att bryta mönster. Hur man nu gör det när allt som finns utanför fönstret är ett kletigt mörker och man inte ens har en cigarett att lysa upp det med.

Won't it be strange when we're all fully grown

2008-11-08T18:25:00.003Z

Vaknade i en enorm säng på Gärdet och lämnade stackars Olle med disken. Hittade inte till tunnelbanan och tog en buss som studsade fram så att jag ville spy, men jag skulle känt mig så tonåring då så jag lät bli. Det var skönt att komma till den vanliga världen igen, Östermalm gör mig osäker, fastän Olle bodde precis bredvid Astrids hus och jag saknar Astrid så det gör ont ibland.

För första gången på länge känner jag inte paniken. Jag sitter i sängen, äter Nonstop och tittar på B-film utan att hysteriskt försöka få tag i en fest en klubb en öl och nån som kan hålla mig i handen. Är man vuxen då?

Patience is just another word for getting old

2008-11-03T21:30:00.005Z

Har skrivit små rosa post-it-lappar. En sak på varje. En rosa lapp i papperskorgen för varje sak jag gör. Egentligen vill jag lösa fredagskrysset, läsa Henrik Bromander eller Liv Strömqvist och tvätta bort nagellacket och helgen. För många gratisöl och för kallt Stockholm. För mycket spritpennor och för lite äkta produktivitet. För många post-it-lappar på väggen.

It takes years to find the nerv, to be apart from what you've done, to find the truth inside yourself, and not depend on anyone

2008-10-23T23:05:00.004+01:00

Börjar höstdrunkna, springa vilse med guldskorna bland löven. När jag gick till tunnelbanan imorse tänkte jag på att det var länge sen jag var så här långt ifrån mig själv, men att det samtidigt betyder att jag är otroligt nära. Tanken tog slut där eftersom jag inte ätit frukost och hjärnan inte börjat fungera. Jag vet att det finns mer att tänka, men frågan är om jag vill. Att vara så nära är som att skära upp en nerv, som att punktera hjärtat. Samtidigt ligger jag inlindad i bomull i ett ide nånstans, hos en igelkott i en lövhög. Den Lullis som vet att hösten är mord och depression har helt enkelt gått och lagt sig, utan att tänka på att det finns en Lullis som måste genomlida skiten, som behöver den där hjärnan och det där hjärtat och sig själv. Eller, hjärtat kan jag hoppa över, men Lullis i lövhögen vill jag ha tillbaks.

Baby baby you're lemon in my eye

2008-09-14T22:46:00.003+01:00

Ingefära, citron, honung och på med kokande vatten så blir man frisk. Eller känner sig bättre i alla fall. Sen kan man sätta sig i högen med kuddar och virka en mössa eller sticka vantar eller repa upp det man redan gjort men blivit missnöjd med, vilket är ungefär allt. I dörren bredvid bor hon som pluggar textil på Konstfack och gör allt mycket snyggare ändå.

Själv funderar man på att bli vuxen och plugga till lärare, fastän det kliar i fingrarna och man helst vill leka med garner på en folkhögskola eller sy kläder på mammas symaskin och bli berömd för sin fantastiska design och sina underbara tryck. Tillslut blir man så framgångsrik att det går att försörja sig på, och så behöver man aldrig sätta sin fot i ett schema igen.

Bäst vore naturligtvis att bli klar med den där förbannade boken, den man borde skriva istället för ett flummigt blogginlägg nån gång varannan månad. Vem bestämde att man inte ska få göra allt man vill? Vad är meningen med skiten om det ska vara tråkigt och kosta pengar? Om jag dör och upptäcker att att alltihopa inte hade nåt syfte så slår jag ihjäl nån. Typ Gud.

All the problems of love are problems of maldistribution

2008-08-19T00:57:00.007+01:00

Inatt måste jag sova senast ett, vilket innebär att jag inte hinner se ett helt avsnitt av Morden i Midsomer. När klockan är halv två stänger jag av filmen och säger "Lullis Lullis" till mig själv och skakar på huvudet, lite som jag tänker att en mamma skulle göra med en uppgiven suck om barnet hette så. "Lullis Lullis" upprepar jag.

När man pluggar har man inget liv. Man väljer bort att somna till Morden i Midsomer och läser istället kurslitteratur tills ögonen inte orkar längre och man somnar med huvudet fullt av torra akademiska fraser. Nästa dag minns man ingenting eftersom man egentligen var för trött för att överhuvudtaget vara vaken.

En gång var jag smal och sparade ut håret till min egen hårfärg. Jag hade en lång lugg, finare än den jag har nu. Bilderna finns i datorn och jag tittar på dem tills klockan är två och jag tänker "Lullis Lullis, nu får det räcka". Jag har inte bäddat nya lakan idag för jag kan inte bestämma mig för vilka jag vill ha. Vilka jag kommer sova bäst i. Vilka som inte får mig att tänka på dig.

Godnatt Lullis Lullis.

Våra handlingar har skarpa blad

2008-08-04T12:54:00.004+01:00

Jag vet inte om det är hjärnan som trillar runt mellan huvudväggarna eller hjärtat som blivit trött på att slå, men nånting gör mig yr så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Kanske själen som är på väg ut.
Hjälper det att sova duscha gråta äta eller försvinna i massan? Det hjälper att blunda. Jag får kramp i magen när du loggar in på msn, jag får kramp när du hänger med dem som jag också hängde med, jag får kramp och kräks men hjärtat stannar ohjälpligt kvar i kroppen.
Det jävla hjärtat.

Detta är inte tid, bara ett slags utrymme i den

2008-07-08T18:54:00.004+01:00

Min gröna cykel står parkerad bakom Centralen. Jag lastar mitt liv i cykelkorgen och trampar iväg, till sjön eller in mot stan. Det är svårt att inte ha en plan men svårare att ha en. Fiskögon på morgonen ibland, men inga svidande streck. Nu vet jag hur igelkottstaggar känns - som kort, sprayat hår. Inte som det trassliga fågelboet, bara hårt men böjligt på samma gång.

Halva sommaren har gått. Orden kommer alltid mellan sömn och verklighet, där jag inte når dem. Det är dagmardrömmarna och det jävla gnagandet. En tyst telefon och en sjuk hjärna i min lägenhet, ett sjukt samvete. Ibland önskar jag att jag hörde röster istället, så att nån sa åt mig vad jag ska göra för att bli fri.

Mitt liv blev bara en skamfläck i historien, men den är min och jag vill slösa den på dig

2008-06-25T14:14:00.003+01:00

Idag låtsades jag att jag fått lön som alla andra och köpte en lila kofta, trots att jag knappt har råd med mat. Det är viktigt att prioritera, och eftersom det här var den fulaste fuldagen på flera veckor så tyckte jag att det var viktigare att känna sig fin i ett nytt klädesplagg än att bli halvmätt på en låda makaroner. Fuldagen till ära köpte jag även en påse godis och sex kokosbollar - sånt man får finare hy och blir smalare av. Koftan kostade dessutom bara 63,50.

Jag är en vampyr

2008-03-25T22:03:00.004Z

Jag köper kläder och ibland smink för pengarna. Det är fint med färgerna, på kroppen och på ansiktet, jag känner mig ny. Jag köper brun-utan-sol och jag köper skor. Ibland köper jag dyr ost och äter den utan kex eller smörgås under. Ibland köper jag mackor på caféer eller te fastän jag har vatten hemma. En gång köpte jag en iPod, den gör mig nästan lycklig fortfarande.

I en låda har jag färger. Ibland köper jag nya. Jag brukar rita hus och träd och bussar och färglägga det som ska vara rött grönt blått gult. Idag började jag måla ett kort till nån som fyller år som jag inte ska skicka kortet till för jag vill inte längre. Han kommer inte vilja ha det heller. Ballongerna blev svarta. Imorse sa de på P3 att svart inte är en färg.

Ändå är natten svart och den går inte att köpa. Ibland får jag brie av mamma, eller annat som jag inte har råd att köpa själv eftersom jag köper kläder och ibland smink för pengarna. Brun-utan-sol och skor, nätter och snö. Ibland kommer jag på vad jag vill bli när jag blir stor och då ska jag köpa natten. Sen ska jag måla den med snön.

You're not lonely, I am baby

2008-03-10T22:25:00.007Z

Det heter depression eller trötthet, helt beroende på vad man berättar och vem man frågar. Jag tror mest att det heter vinter och att vakna till regnet. Idag hängde jag upp vita gardiner istället för de sammetsröda, rummet blev tomt men ljust. Jag längtar efter att nån kliver in här och säger att det är fint. En gång sa nån att han trivdes bättre och bättre i mitt rum, att han tyckte om det, men han stannade ändå inte kvar. Jag vill att nån stannar kvar nån gång. Håller mig i handen och säger att jag har fina gardiner.

Words like violence

2008-03-03T20:17:00.005Z

Det är samma misstag. Samma skitiga tårar. Jag är stum, men i huvudet skriver jag. På morgonen är det borta. Det är lätt att fastna i minnen. Jag hittar på egna, tar dem från nu. Ibland säger jag förlåt, jag gör det ofta, ingen svarar. De brukar försvinna, jag skrämmer dem. Tårar förbarnsligar, jag förbarnsligar. Nuet går inte att leva i, jag är stum när jag gråter.

I hate the poets, I hate their lifestyle, I want to kill you

2008-02-04T21:31:00.000Z

Då springer jag till min egen värld där jag slipper be om att bli omtyckt. Det är mörkt och det är varmt men fötterna fryser, hjärtat slår dubbla slag. Lungorna är för små eller täcket för stort, armarnas päls reser sig som mot nytumlade lakan. Det sitter en insikt, en insekt på insidan av påslakanet, en arg. Den slår mig, naturligtvis, som hjärtat pumpar luften runt i kroppen. Hårda snabba slag mot lungan, glödlampsljus läcker in genom det vita tyget, kanske ända in i kroppens slemmiga. Här bor bara de som känner mig och älskar mig villkorslöst, de krälar i slemmet men vet vem jag är och att en dag, en dag. Jag slipper be om att bli omtyckt.

Och dom säger att stan har blivit tyst och ful och öde älskling, att det kommer bli en lång kall vinter

2008-01-11T13:44:00.000Z

Låser in mig. Sover mest och läser viktiga böcker. Lyssnar inte så mycket på musik, skriver mer. Somnar om. Fattar beslut, velar. Ska göra så en vecka till, åka till Göteborg, komma hem och vakna. Det är en plan.

Fast jag ska på en fest också, eftersom Lena ska åka. Om mindre än en vecka. Jag är väldigt glad för hennes skull, vet ju hur gärna hon vill bort och hur länge hon pratat om Sydamerika. Men hur klarar man sig utan en Lena? I två månader? Mycket kan hända på så lång tid, många kriser, många tråkiga dagar, mycket Lenalängtan. Vem ska jag nu ringa? Vem ska säga precis det jag behöver höra?

Och fatta vad brun hon kommer bli. Jag får nog börja sola solarium.

VinterNoll8.

Teenage hit wonder

2007-12-27T17:40:00.000Z

Människor sviker min uppfattning om dem. Kanske har de inte gjort nåt för att förtjäna den fina bilden, kanske är det jag som applicerar nåt helt orimligt på andra. Men varför kan man aldrig få tro gott om människor, utan att bli besviken?

För över ett år sen slutade jag skriva dagbok, eftersom det bara var ett ältande av alla jobbiga känslor, ett konstant pillande på sårskorpor. Jag försöker börja igen men så länge det fortfarande finns och kommer nya sår, faller jag in i samma mönster.

(Ett tag hade jag dessutom en tvångstanke om att så fort jag skrev om nån jag tyckte om och hoppades på, erkände för mig själv - skriftligen! - att jag gillade nån, så skulle det gå åt helvete med oss. Därav slutade jag skriva när jag var tillsammans med honom.)

Jag vet faktiskt inte hur jag ska knyta ihop det här. Är det så fel av mig att längta? Att nån gång vilja träffa nån som vill nåt mer, som kan tänka sig gudbevareossväl mig? Jag är inte ute efter nåns släktmiddagar eller att packa mina kassar och flytta in, jag trivs bra där jag är och med mig själv tack, men jag saknar ju. Då är det lätt att pilla sårskorpor och applicera fina bilder på människor man egentligen bara borde hålla i minnet, inte i sina armar.

She came home for Christmas

2007-12-10T23:41:00.000Z

Trots att jag aldrig varit så stressad, rent fysiskt, med allt runtomkring som bara trycker ihop mig som en tom mjölkförpackning, så är jag helt konstigt glad. Jag har inte skrivit texten som ska redovisas imorgon, lönen är redan nästan slut, jag har inte läst en bok på flera veckor, har mensvärk, två tentor nästa tisdag och inget jobb över jul men jag känner mig lätt. Det är som att det är så mycket att det tar ut varandra.
Det är en sån glädje som man faller ifrån, som blir "vi borde nog inte ses mer" eller "du måste betala 1200 kronor i böter", sån glädje som slutar i veckor, månader under täcket med en kudde i famnen.
Men är det inte värt det?

The stings are fading in, not striking me as same

2007-11-14T22:57:00.000Z

Det är fortfarande bara popen som når mig till hjärtat.

I'll be up too late, call me when you get better at your game, you haven't beat me yet

2007-10-30T12:27:00.000Z

Jag har vaknat på fel sida om dygnet.

När jag väl somnat imorse drömde jag mardrömar om Allhuset, kärleksmums, Ronald Weasley som sniffade lim (jag sa åt honom att åtminstone knarka nåt ordentligt) och att J mailade och sa att nu får jag väl ge mig. Det var ett väldigt klättrande genom fönster också, antagligen för att jag såg Breakfast at Tiffany's innan jag slocknade.

Nu ska jag styra upp den här dagen, och med det även tentaskiten.

Hey princess

2007-10-23T23:12:00.000+01:00

Jag kan inte läsa Mats Jonssons Hey Princess utan att börja gråta.

Hoppas att det bara har med hormoner att göra (även om jag hatar det). Grät fan till Montel Williams Show idag, och då klarar jag ändå inte av den snubben.

Sail on silver girl

2007-10-23T09:16:00.000+01:00

Idag beställde jag min gamla journal från Landstingsarkivet. Säkert väldigt dumt, men jag har funderat på det så länge att jag inte kommer få nån ro förän jag läst den. Sen kan jag förhoppningsvis lägga den skiten bakom mig.

Det finns annat som fortfarande är i allra högsta grad verkligt och som skrämmer mig. Å andra sidan har jag inte sovit så det kan mycket väl ha med övertrött hyperaktiv hjärna att göra. Stressen i kroppen går ut i huden och kliar.

Where do you live? Love is a place.

2007-10-17T22:04:00.000+01:00

Jag saknar så många. Människor som förändrats, som jag inte längre känner. Människor som försvunnit, gradvis eller plötsligt. Rumsligt eller mentalt. Människor jag inte borde sakna för de är precis bredvid mig och ändå har jag dem inte här. Människor jag ännu inte träffat. Människor jag inte kan få nog av.

Ibland undrar jag om någon någonstans saknar mig. Nån jag försvunnit ifrån eller nån som inte längre känner mig. Nån jag förändrats för. Eller nån som bara tänker på mig.

Just nu känns det som att jag saknar nåt som jag aldrig kommer få.

Nine million rainy days have swept across my eyes thinking of you

2007-10-11T23:42:00.000+01:00

Just idag var det finast nånsin.

Vi satt i ett kök och skrev i tre fyra timmar, det var fantastiskt. Nu är det ensamt och jag vet inte i vilken ände av kreativiteten jag ska börja, men jag måste göra det innan det rinner iväg. Jag mådde så bra idag. Jag var så glad. Ska kanske gå och lägga mig innan det går över.

Grow up and blow away

2007-10-09T21:19:00.001+01:00

Syster var på Liseberg. Av alla saker som finns att köpa där får jag en rosa babyhatt med Lisebergskaninen på. Vet inte om det säger mest om Syster eller mig, men det var i alla fall väldigt fint.

Det är lite av ett bekymmer att jag inte köpt nåt annat än tygskor på minst fem år, att jag fortfarande vandrar omkring med hemsydda tygpåsar eller gotharväskan och att ullkappan jag en gång fick fortfarande hänger i garderoben medan jag bara använder svarta H&M-jackor prydda med fickor och pins. Inget fel alls så länge jag trivs, men jag funderar på att bli lite vuxen. Så idag gav jag mig ut för att leta vuxenkläder (innebär ungefär enfärgat och inte köpt på Divided), vilket slutade med att jag ville köpa en gotharklänning och en hippieklänning samt lägga mina sparpengar på en iPod. Allt som tröst för att jag blivit tjock.

Å andra sidan är det inte det där som vuxen handlar om för mig. Mitt mått på en bra vuxen att man aldrig glömmer. Jag kommer aldrig glömma den Lullis som var barn.

Just give me moments

2007-10-08T21:42:00.000+01:00

Hittade listan på saker jag tycker om. Den är två år gammal.

- göra andra glada
- ha fönstret öppet under sommarnätter
- försvinna in i en bok
- trädgårdar
- känslan efter att jag skrivit nåt som jag är nöjd med
- gunga
- åka buss
- Gotland
- vissa pensionärer
- skriva brev
- åskväder
- Storbäcken
- få brev
- hösten
- julen
- promenera

Jag var fortfarande ganska deprimerad för två år sen, så det var en bra grej att skriva upp alla de små sakerna som var värda att leva för. Det borde alla göra. I alla fall inuti huvudet.

Just nu är jag väldigt produktiv. För första gången nånsin känner jag mig ganska säker på att mitt projekt kommer att bli nåt, på nåt sätt kommer alla dessa trådar jag har bli till ett nät, nån form av bok.

Egentligen måste jag plugga. Arslet av mig.

And we tried so hard, and we looked so good, and we lived our lives in black

2007-10-07T22:56:00.000+01:00

Efter två ganska roliga pass i streck, med avslutande vin, gick jag från jobbet. Fötterna ömmade och andra omständigheter gjorde också jävligt ont, fast mera inuti. Jag fördömde mig själv för att jag inte förutsett lördagen, det passade sig inte med jobbrallor, käcka kängor och ryggsäck fylld till bristningsgränsen. Ville inte ut inte hem inte vara.

Men vissa kvällar vänder när man minst anar det. Vänner är det bästa som finns och det låg en otrolig befrielse i att känna sig som sunkigaste bruden på Vänner&Bekanta. Fastän musiken sög i stort så hade kvällen sina underbara stunder och jag kände mig ful, glad och euforisk. Det var vackert.

Tror inte man behöver känna Lullis särskilt väl för att veta att det här gör mig lycklig. Köpte ungefär den där på värsta rean, ska vara till jätteprojektet Födelsedagspresent som jag inte vet när jag ska hinna ta tag i.

För övrigt är jag medveten om syftningsfelet, men jag får tillräckligt med grammatikfascism på språkanalyskursen.

Life's a beach

2007-10-03T22:17:00.000+01:00

Ett tag bara fortsätter den, helvetesdagen, fortsätter och fortsätter och fortsätter. Medges ej i kortmaskinerna, förkyldningen blir bara värre och värre och jag har strulat till det så rejält med kontona att jag måste åka hem utan presenten, mitt senaste projekt, mediciner eller allt det där andra nödvändiga jag skulle köpa. Jag hamnar mitt i rusningstrafiken.

Men så vänder det. Det finns få saker jag hatar mer än rusningstrafik, men det finns inte heller mycket jag älskar så som tsatsiki, vilket får kompensera för mitt lidande. På kvällen skriver jag extrauppgifterna jag skjutit upp och börjar känna gårdagens kreativitet komma tillbaka. Som ett pirrande från bröstkorgen, ut i armarna och ner i händerna, totalt avslappnade.

We no longer knew who we were

2007-10-03T13:27:00.000+01:00

Helvetes jävla skitdag vad jag hatar den. Hur fan lyckas jag? Minsta lilla betyder nåt men jag inser det inte förän det är för sent, jag inser det ju inte. Varför gör jag massa skit som jag inte vill, jag tror inte på sånt, jag tror fan inte att det är så det funkar. Man ska inte göra saker man mår dåligt av och det här är dåligt.

Den här helvetesdagen ska jag använda till att styra upp det här dåliga så jag står ut resten av året och jag tänker göra precisprecisprecis vad jag måste och inte ett jävla skit mer än så. All annan tid ska jag göra det jag vill och det jag kan och det jag vet att jag är jävligt bra på. Och det jag är jävligt bra på är jag jävligt bra på.

Liars-Hold hands and it will happen anyway

These are the good times that you'll miss

2007-09-30T00:36:00.000+01:00

Just nu är det som om jag skriver den här förbannade bloggen för att känna att jag fortfarande kan skriva, ett slags trick för att tro att jag väljer detta istället för det jag måste, när det egentligen är som så att jag inte kan plocka fram ett enda ord ur den här hjärnan jag begåvats med. Perfekt timing som alltid.

Och det här med att ladda ner sjukt mycket musik, utforska nya världar, helt bara försvinna in i den där andra dimensionen; är det ett uttryck för att jag har andra intressen än detta och borde göra nåt annat eller bara en undanflykt för att slippa plugga (och därmed inse att jag inte kan skriva)?

Har städat lägenheten, storhandlat och tvättat. Tappat tsatsikin på golvet och kakor i gitarren. Låneböckerna ligger i små högar på fönsterbrädan och det kliar i ögonen som allergi. Om jag halvligger i sängen och har datorn i knät blir magen som en vit boll och jag tänker samtidigt att jag ska skaffa en våg och att jag absolut inte ska skaffa en våg. På natten sov jag tio timmar och på dagen tre. Nu är det okej, det är ju mitt i natten, men hela dagarna går till tröttheten. Hur mycket eller lite jag än sover blir jag inte pigg.

Det är något fel.

Alice in Videoland - Maiden Voyage-skivan
Björk - Army of Me
Goldfrapp - U Nerver Know

Into eternity

2007-09-26T21:45:00.000+01:00

Om solen lyser på dagen värmer den upp luften mellan dörren och fönstret så jag nästan kvävs när jag kommer hem. Utetermometern visar 30 grader och jag öppnar fönstret.

På kvällen ligger jag under filten och fryser i L's fågelskådartröja. Jag minns i ettan när hon hade den och den randiga poppåsen med Broder Daniels autografer på. Den är precis lagom urtvättad och jag funderar på om jag ska leta efter nån liknande hos mina föräldrar.

Jag var där igår och åt potatisbullar med lingonsylt. Fick en ost, squash, digestivekex och en mintchokladkaka som jag satte på pakethållaren. Skulle äntligen släpa hem min röda cykel.

När jag började trampa vid klockan sju var det för första gången på ett år. Rullade ner för backen för minst tusende gången, vinden kylan ljudet, vände bort från stationen och bara fortsatte. Vilket var skönt ungefär till Överjärva gård, eftersom jag underskattar det här med intervall och bara trampar trampar trampar tills jag dör. Tittade ut över gräsen, stenhusen, skogen och kände halsen brinna, lårmusklerna växa och förtvina på samma gång. Hoppade upp igen och rullade ner för backen medan mörkret föll och bestämde mig för att Ulriksdal fick räcka för idag.

Daft Punk - Make Love
Jens Lekman - Psychogirl
Justice - Valentine
The Knife - NY Hotel

We seek and we will find reason to stay alive

2007-09-24T22:58:00.000+01:00

Igår var det tyst i Skärmarbrink. Himlen var jämnmörk, rören stack upp ur marken. Ingen dag kan sätta sig i luften som söndagen, ingen annan dags partiklar går att vidröra på samma sätt. Jag köpte godis och tittade på film. Skrev respons på artiklar hela natten.

Idag ville jag inte gå hem. Det var som när jag bodde gamla hemma, ville inte hem och bli själv. Vandrade från Bagis till Gullmars. Hela dagen har jag funderat på att ringa nån som jag kanske borde ringa, vill bli vän med igen, och naturligtvis skulle han stå där vid busshållplatsen just ikväll. Jag köpte cigg och hetsade hemmåt i alla fall. Ringer imorgon istället...

Imorse diskuterade M och jag uppfattningen att det inte går att vara ätstörd och feminist på samma gång. Det dummaste jag hört på hundra år och en av dessa fantastiska missuppfattningar (milt uttryckt) som cirkulerar. Jag vet inte om det är tabubeläggningen, den inrotade uppfattningen att psykiska problem - såväl ätstörningar som utbrändhet - inte är på riktigt eller bara random fördomar. Att alla som skär sig är emokids med behov av uppmärksamhet som vi har rätt att håna. Att självskadebeteende = skära sig med rakblad i vänster handled.

Men vem kan jag slå? Vems fel är skiten? Det är inte de dryga killarna som sitter på tunnelbanan och kallar mig (mig?! jag ser inte ens pop ut nuförtiden!) emo, det är inte mobbarna, det är inte barnen. Det är den där jävla vuxenvärlden. Det är Reinfeldt, BUP, skolan och fritids, föräldrar som inte vill se. Det är de som uppfostrat killarna på tunnelbanan, det är de som uppfostrat mig. Det är mitt fel, ditt fel, vårat fel tillsammans. Det är tillsammans vi borde göra nåt åt det.

The moment we believe that we have never met another kind of love it's easy to forget

2007-09-20T21:25:00.000+01:00

Det gick inte så bra i somras. Det blir så ibland, man planerar nåt men så händer det där och istället för att Lära mig umgås med mig själv toppas prioriteringslistan av att Leva.

Jag lever fortfarande och tänkte sikta ganska högt den här gången. De månader som återstår av det här året ska jag Bygga upp en lycka. För jag har tänkt. Mycket. Det handlar inte om att bli lycklig. Det har jag blivit förut, alltid helt av påverkan utifrån, av andra personer, av en annan person - en utomstående faktor. Och när den utomstående faktorn försvinner så försvinner lyckan med den. Med andra ord är det inte hållbart nånstans, totalt instabilt, vansinne! etc etc.

Nu ska jag bygga lyckan inifrån. På riktigt och baserad på mig. Det handlar inte om egoism, det handlar inte om att utesluta andra. Det handlar bara om att lyckan måste vara byggd på det som gör just mig lycklig, nåt som inte kan försvinna eller rasa bara man blåser på det.

Klyschor är något jag brukar försöka undvika, men jag antar att de flesta av dem tillkommit av en anledning. Och jag tror att anledningen är den rätta. Jag tror att den här klyschan kan göra mig lycklig. På riktigt.

The Knife - Silent Shout
Mew - And the Glasshanded Kites

Silent shout

2007-09-19T13:59:00.000+01:00

Det jag hoppas är att ingen som jag tycker om läser här.

Jag grejar inte det här med att leva. Lyckas liksom aldrig förstå hur man gör. Vad det går ut på. Är det nåt man gör för Sig Själv? För andra? Hela tiden eller bara ibland?

Det jag kommit fram till är att det inte går att göra för Sig Själv, det finns inte tillräcklig mening i det. Då måste jag göra det för andra. Det finns några. Men det som händer är att fast jag älskar dem så räcker det inte. Jag har försökt ganska länge nu, men så länge jag inte ser Mig Själv i den här jävla röran så ser jag ingen mening. Av nån anledning finns jag ju ändå. Varför, om jag måste ta till andra för att vara? Det är som om jag är halv, och trots att jag tar in alla de jag älskar så blir jag inte hel. Det är nåt som saknas och jag fattar fattar fattar inte vad det är.

Tror inte man kan hålla på så här hur länge som helst.

Fever to tell

2007-09-18T15:55:00.000+01:00

Inatt hörde jag hur det prasslade från hallen. Det var helt mörkt så jag såg inget, men var helt övertygad om att nån var där. Det tog inte så lång stund innan jag kom på att det måste vara snubben som ska laga min strömbrytare, så jag hann aldrig riktigt bli rädd. Varför han skulle komma hit mitt i natten slog mig dock aldrig. Jag hallucinerar när jag har feber. Nån gång under natten plingade msn, jag hade somnat ifrån datorn, men jag var säker på att jag drömde och stängde av. Imorse såg jag att det varit på riktigt.

Lullis dunderkur består av citron, ingefära och honung i varmt vatten. Världens enda goda meducin.

Dagens stora projekt var att klä på sig och gå till Konsum för att köpa Dunderkurmaterial. Sen kom verkligheten och jag måste skriva en debattartikel om Vårdval Stockholm. Don't like. Varken skriva artikel eller Vårdvalet.

As sure as life means nothing and all things end in nothing

2007-09-17T00:13:00.000+01:00

Under hela sommaren har jag drömt mycket sällan. Drömmarna har börjat komma tillbaka sen jag bytte medicin för ett par veckor sen. Jag mår verkligen bättre, problemet förra gången var mardrömmarna. Förhoppningsvis klarar jag mig nu, men den senaste fick mig att messa mamma klockan tre på natten för att försäkra mig om att hon levde.

Sollentuna sjukhus, min barndoms verkliga mardröm. Parkeringen, skräcktrappan, husläkaren, labbet. Blodprov, blodprov, blekt barn. Nu är jag här igen. Vems eminenta idé var det att förläga psykiatrisk öppenvård till vårdcentralen? Mådde man inte dåligt innan så gör man det när man kliver in där.

Missförstå mig inte, jag är inte ätstörda Broder Daniel-Lullis som vägrar kliva upp ur sängen och spenderar dagarna i soffan med en skrivbok. Jag åker kollektivt - tycker till och med om det - går till skolan, pluggar, äter, umgås, älskar. Gråter ibland men skrattar minst lika ofta. Jag försöker skära ner på principerna, i alla fall de dumma om till exempel musik och kläder. Får DN varje morgon, betalar hyran och styr upp saker som hemtelefon och försäkringar. Kan ibland inte sova och ibland inte vakna, är ibland ensammast i världen men försöker umgås med mig själv på ett konstruktivt sätt. Det kan få en massa kreativa resultat. Eller bara bli den här bloggen. Men det är helt okej det med.

Barn av min tid

2007-09-11T21:22:00.000+01:00

Det första jag ser när jag vaknar är Ladytron-affishen på väggen mittemot. Jag tittar mot bokhyllan och tänker på att alla de där böckerna är jag. Skivorna, de gröna ljusstakarna, halsbanden och den rosa väggen - den är också jag nu. Jag ser mig omkring och försöker tänka bort morgonångesten, så som Astrid gjorde när det var som värst. "Se dig omkring i rummet", sa hon från andra änden av telefonen. Så skulle allt bli bra.

Imorgon ska jag träffa en ny. Försöka förklara att jag inte vill ha vad de erbjuder utan att jag vill ha vad jag behöver, att jag inte vill ha nån jävla affektionsgrupp jag vill ha nån som lär mig få bort ångesthelvetet. Nu har jag testat deras terapeutiska lösningar både två och tre gånger, den ena dummare än den andra, men allt jag lärt mig är frågorna i formulären.

"Har du under de senaste två veckorna känt dig nedstämd eller att du inte haft lust att göra sådant som du brukar känna glädje i att göra?" "Har du känt så flera dagar?" "Har du ofta haft självmordstankar?" "Vad gjorde du då?"

Just nu finner jag glädje i att stämma gitarren med hovtång och göra akustiska versioner av Daft Punk-låtar, hålla i varma kläder från torkskåpet, dricka grönt citronte i Gotlandsmuggarna och ha Barn av vår tid på repeat. Äta pizza i sängen och titta på Simpsons, sitta på fönsterbrädan och röka, se ut över SL:s bussparkering och känna höstfukten i luften. Ställa mig i mitt badrum, titta på spegeldörren med Lipstick Traces-affishen och tänka att det här är mitt hem och känna en genuin glädje över det.

Säger jag det imorgon blir det ingen KBT. Ah, jag är så trött på det här jävla BUP-barnet!

And I remember every kiss

2007-09-10T00:08:00.000+01:00

Idag funderade jag på hur jag kommer tänka tillbaka på det här året. Om jag kommer kalla det för depressionsår som 2oo4-2oo5, om det kommer vara året då förhållandet tog slut och jag hoppade av första terminen på högskolan, helvetessommaren, hösten då jag satt i fönstret och rökte, när jag inte kunde andas och tungan domnade av Theralen och ett nytt hem bara var ett nytt ställe att gråta på.

Eller om det kommer vara året då jag växte fastän jag ibland kände mig som 17 igen, blev kär två gånger och flyttade till lägenheten med den rosa väggen, fick nya vänner nya känslor nya ord. Slutade drömma och började igen. Vad som händer sen. Vad som avgör och vad som blir.

Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

The cold swedish winter is right outside and I just want somebody to hold me through the night

2007-09-05T20:05:00.001+01:00

Plötsligt byggs dagarna av sekunder. Små små stötar av känslor, stora som livskriser, aldrig samma i ens en minut.

När jag går hem från tunnelbanan lyssnar jag på Junior Kickstart och går i takt med musiken, inte ett steg får halka efter men biten är så kort att det fungerar fastän låter är snabb. Lyckan kommer ovanför trappan, precis när jag svängt in på Nathorstvägen, och stiger som ett rus upp till huvudet. Den varar till silverbilen taggad med 165 bror, då tittar jag till höger mot den tomma parkeringen och ser Globen. Kanske har jag kommit till nåt visst ställe i låten då som inte låter likadant, som avviker från resten, för just där kommer vintern. Just där förstår jag inte hur jag kunde tro att jag var lycklig.

När jag tryckt koden och står i trapphuset sjunger jag med. Det är varken vinter eller lycka, det är bara ett försök att göra allt bra igen. Ibland fungerar det.

Det har tagit några år för mig att förstå det, men jag är en människa som har väldigt lätt att bli fäst vid andra. Det var en trevlig vecka när du bodde här, J, saknar fastän det var så kort. Det är ensamt nu. Dock är jag ganska schizo, så jag umgås rätt bra med mig själv också.

Jens Lekman - gamla låtar
Daft Punk - Aerodynamic
The Go! Team - Proof of Youth

Ensam och ful

2007-09-03T23:50:00.000+01:00

(det är en låttitel för guds skull)

Det är som om jag försöker hitta något som är ännu mer meningslöst än det här, där jag åtminstone skriver under förevändningen att jag vill skriva, oavsett vad skit det är. Så en blogg med knappt nån text och bara foton (med mobilkamera gudbevars) skulle limma mig fast i det riktigt djupa bloggträsket. Ungefär lika fast som jag upptäckt att jag är i det där alla andra är två-träsket. Ohjälpligt liksom. Dock tänker jag göra annat i höst. Ska täppa till vartenda litet lufthål med folk, blogg, bok, 30 poäng text och form, sekten Ung Vänster och Killing Adam för inte ha en sekund över till varken cirkelformade funderingar eller att vara ensam och ful. Åh, så ska jag krypa till Subway och be att få jobbet tillbaka. Är det inte fantastiskt!

Eskalator - tunnelbanelåtarna och Original
The Go! Team - Thunder, Lightning, Strike
Stevie Wonder - Master Blaster (Jammin)

I dread to think what the future will bring when we're living in gangster times

2007-09-01T19:48:00.000+01:00

Jag skriver igen. Jag skriver när jag blir ensam. När jag hatar, älskar, måste eller bara känner den där tyngden av ord som samlats för länge.

Paste up warnings fill the sky

2007-08-27T20:15:00.000+01:00

Gula väktare får inte stoppa dig i kollektivtrafiken. De har inte mer befogenheter än medelprettot på tåget och deras huvudsakliga arbetsuppgift är att hjälpa pensionärer genom spärrarna. Planka är billigare och mer politiskt korrekt än SL. Framför allt har Planka klistermärken och ett snyggt namn på engelska.

Jag har en lägenhet och inget jobb. Ett plugg och ingen motivation. Intressen utan lust, utgifter utan inkomster, ilska utan pepp, spegel utan spegelbild. Asdepp misspepp. Känner saker, försöker låta bli och världens vidrigaste nattfjäril flög just in i mitt rum.

Senast i lördags blev jag kallad emo, luggen ojämn och bloggen deppig. Nästa liv ska jag vara en sten.

Skinny Puppy - Cult
Daft Punk - Digital Love
Yeah Yeah Yeahs - Show Your Bones
This is England the Soundtrack

Things are feeling thin I know I know

2007-08-16T00:01:00.000+01:00

Det är svårt att hitta sin plats. Idag betalade jag kåravgiften och tänkte på hur fel jag kanske har. Just nu kan jag inte göra så mycket åt det; min lägenhet hänger på att jag pluggar och hälften av pengarna likaså. Dessutom finns ju även möjligheten att jag kan ha rätt. Det var när jag fyllde i siffrorna i kortnumret som jag fick en sån tanke, en sån där stor jobbig tanke som man gärna slår ifrån sig för den är så filosofisk. Men det känns som att jag i alla fall försöker. Även om jag vaknar med svinångest varje dag så gör jag ganska mycket för att styra upp mitt liv. Det kan ju funka.

Words come to me so easily, they make me forget what I mean

2007-07-26T19:01:00.000+01:00

Man tror att man kommit över, att man börjat gå vidare. Så plötsligt är det där igen, spöken i drömmarna och alla ord, en hand som kramar om luftstrupen, en tryckvåg genom bröstkorgen upp till huvudet ut genom ögonen.
Det går inte att bli frisk från en sjukdom, som ett brännmärke sitter den alltid kvar. Konkret abstrakt fysiskt psykiskt.
Går det att bli frisk från en annan människa?

Baby, did you forget to take your meds?

2007-07-26T15:54:00.000+01:00

Ibland ser jag en tablettkarta ligga på bordet. Fjorton röda kapslar, ganska svåra att svälja. Små maraccasar i halsen. Jag tänker att där ligger mitt liv. Det är allt det är. Små röda kapslar fyllda med nån onaturlig substans utan vilken jag inte skulle leva. Det är allt det är. Om jag visste när jag svalde den första skulle jag mäta dem och lägga ihop hur många meter kilometer mil röda kapslar mitt liv består av. Det ska vara bra men det känns inte tryggt, att leva av små maraccasar.

Spare me the suspense

2007-07-22T21:45:00.001+01:00

H&M-linnen som krympt i tvätten, krukor utan fat så att vattnet rinner ut över stentrappan, en uppochnervänd Metro på badrumsgolvet, vattenskålar som töms om o ch om igen, kvävd värme innanför stängda fönster, disk smutstvätt mättnad sommar bränner över ryggen.

Scream to a sigh

2007-07-20T22:21:00.000+01:00

Spindelns kropp mätte säkert en kvadratcentimeter. Den sprang över golvet från en röd kudde in under sängen. Jag fångade den i ett glas och slängde ut den genom fönstret (för att stänga in den i glaset använde jag två kuvert från SEB, det första fullklottrat med gitarrackord var för tunt, det hade glipat och spindeln skulle smitit, det andra sköt jag in mellan det första och golvet, i det låg kontoutdrag från det senaste halvåret, samma kontoutdrag som jag bestämmer mig för att avbeställa varje gång det kommer då jag ändå kan se det på internet, men hade jag gjort det hade spindeln istället fångats av Maria Hammaréns Skriva - en metod för reflektion som låg näst närmast till hands och måste lämnas tillbaka till biblioteket snarast då den är flera veckor försenad).

Jag sätter ner min fot på golvet. Minns spindeln, drar upp den igen.

Lord, give me grace and dancing feet

2007-07-14T20:10:00.000+01:00

Någon räddare i nöden är de inte, de leriga fälten i Arvika.

Första natten var mitt eget fel, fötterna låg kvar utanför tältet och jag vaknade med strumporna blöta genom sovsäcken, tältet fyllt med vatten, den tunga stenen tillbaks i magen som ett sår. Det går över, sa vi om allt, det går över. Men jag gick ensam hem till campet och somnade under en genomblöt tältduk för att nästa dag vakna i den ångande blå bastun.

Det hade inte gjort nåt - leran och vattnet, skiten och hungern - det hör till och det går över. Men de blonda sextonåringarna drypande av hårvax, finniga i sina rosa pikétröjor, längst fram på varje spelning med armar munnar kroppar överallt utom hos sig själva, röjandes tills de fått nån att svimma innan bandet gått på, äckliga röster med äcklig dialekt, 17'ooo dryga jävlar i en och samma Folkets Park.

När jag gråtit mig till sömns på min födelsedag klev jag imorse över de sista nertrampade ölburkarna tältstolarna Icakassarna våtservetterna vinförpackningarna flipflopsen däckade femtonåringarna leran och skiten och gick till tågstationen för att köpa en biljett hem.

Jag sörjer Patrick Wolf.

The Tragedy and The Heroine

2007-07-01T22:43:00.000+01:00

Jag är förbannad på alla äckliga bloggar, på krönikörsvinen i gratistidningarna, på skitmusiken, slavlönen, gubbslemmen och den här satans klaustrofobin, alla stängda fönster med regn utanför, staden man kan korsa på ett par timmar, stanken och att aldrig aldrig aldrig hitta det där målet, det där alla pratar om, det där man ska leta efter och vilja ha, det där jag kan dö för, bokstavligen dö för. Jag är så jävla förbannad på vännen som försvinner in i en stenhård bubbla av självupptagenhet, på det här jävla blogghelvetet som är lika illa men ändå så skönt, på mitt språk och på ditt, på att bli utdömd och nedsänkt och klassad som en sämre människa för att det är just det jag är vare sig jag vill eller ej - en människa. Jag är så jävla förbannad på den här dagen och den här kvällen och de borde avslutas det här borde avslutas allt borde avslutas. Äcklet tar sig igenom vattnet och fönsterglasen, genom borrmusik och flätor i håret, värken i nacken, smutsiga ögon, genom huden tar det sig det jävla äcklet och jag ska sova sova sova tills en ny bättre dag väcker mig och gör den inte det så sover jag till Arvikafestivalen och låter det dräggiga jävla fylleslaget bli meningen med mitt liv om det så dödar mig.

Singing to be free

2007-06-26T00:16:00.000+01:00

Det är viktigt att rycka upp sig.

Jag rycker upp mig varje dag. Oftast orkar jag bara lägga mitt engagemang på att köpa onödiga kläder. Sen går jag hem och sover. Ibland dricker jag en öl, inte ofta nån annanstans än på Carmen. Jag tycker det är okej att leva för, som en tillfällig lösning. Huvudsaken är ju att man har något och när jag ryckt upp mig tillräckligt kan jag säkert byta ut det mot något i längden mer hållbart.

Jag träffar folk också. L och ibland J och M. Jag tittar på teve sent på kvällarna, uteslutande deckare, nästan alltid brittiska. Idag virkade jag något med oproportioneligt stort huvud samtidigt. Jag drömmer långa sammanhängande drömmar. Ibland fruktansvärda men oftast bara konstiga.

Pengar tänker jag på ofta. På att flytta. De två tillsammans. På sommaren och hösten, på vad fan jag håller på med. På hur nära man ligger och skaver mot en kant, hur lätt det är att trilla över bara av brist på tålamod. Vänta och se, se om det ger sig. Det måste väl ge sig? Det måste väl dyka upp en mening runt ett hörn nånstans? Kanske inte runt nästa eller ens hörnet efter det, men snart?

Kanske kan jag röja omkring mig, suga upp grått damm och byta blåa lakan mot röda, ställa böcker i bokhyllan och kläderna i garderoben, tömma golvet och tusen plastpåsar. Kanske blir det rent inuti också då. Kanske blir jag ren.

Patrick Wolf - Lycantropy & Wind in the Wires
Kaiser Chiefs - Yours Truly Angry Mob
Alarmrock - Fem Skott i Pikkan

Men jag går inte isär när jag går med dig

2007-06-10T23:06:00.000+01:00

Jag fick ett tvång om att inte skriva här förän allt är bra, men då skulle jag aldrig få skriva igen.

Det finns så mycket kvar, jag trodde att jag hittat det som saknades, men det räcker inte. Jag tror inte på att man måste älska sig själv för att kunna älska andra, men någonstans går det ändå inte att trivas med andra om man inte trivs med sig själv. Trivs man inte med sig själv har man dessutom det problemet att det inte går att leva. Den här sommaren ska jag lära mig trivas med mig själv.

Under skrivkursen skrev jag nästan aldrig, det låste sig. Nu kommer orden med varje steg och jag skriver ner allt som inte får mig att gråta. Ibland vill jag visa det för dem jag skriver för, men jag tror inte att de vill se.

(Jag säger så mycket dumt när jag inte behöver uttala orden, när de går att skicka iväg som små Nokiabokstäver. Det är svårare att säga förlåt.)

Regina Spektor - Begin to Hope
The Tough Alliance - A New Chance
The (International) Noise Conspiracy - Survival Sickness
Interpol - Heinrich Maneuver

I must go on standing, you can't break that which isn't yours

2007-06-07T22:07:00.000+01:00

Det drar i varje muskel, varje droppe blod.

Det gör så satans jävla ont.

Après moi le deluge.

Believe your own hype always.

2007-06-01T11:53:00.001+01:00

They only want you when you're seventeen

2007-05-28T17:32:00.000+01:00

Det går inte att sova på nätterna. Det går inte att tänka på dagarna. Det är för ljust men oftast för mörkt. Det är för varmt men oftast för kallt. Det är för mycket att göra men oftast för mycket tid.

Det är för mycket folk men oftast för ensamt.

Ikväll ska jag sy en väska. Det tar lång tid att sy och det är en konstruktiv aktivitet som kräver koncentration och konkreta tankegångar. Kanske blir jag trött också, kanske finns det godis jag kan äta mig mätt på och sova, kanske blir jag frusen i källaren och vill krypa ner under täcket. Psykedeliskt fluff.

I collected dust on a shelf

2007-05-11T21:57:00.000+01:00

Det går trögt. Det går inte alls.

Ringde jobbet och försökte sjukanmäla mig. Det gick inte heller bra. Det gick halvt.

Det är så nu. Igen. Varför tappar man greppet? Varför inser man inte, som den vuxna människa man är, att man måste gå till jobbet och inte kan skita i allt bara för att. Bara för att.

Det finns människor och stunder som går bra. Ibland tror jag att jag är lycklig. Sen går man hem, sväljer medecin och sover. Vaknar bara för stunderna. Trots att man vet att snart hinner alltsomärpåriktigt ikapp och då finns inte ens de. Stunderna.

Det är därför jag försöker, jag försöker skriva, försöker klara mig men det går trögt. Det går inte alls.

(hej hej jag saknar dej
får jag göra det fast vi just sågs
jag saknar dej innan jag ens gått därifrån)

Asha Ali - albumet
Manic Street Preachers - Send Away the Tigers

Waiting for the glory days to come

2007-04-27T11:56:00.000+01:00

I Köpenhamn köpte jag en bikini. Jag har den på mig nu för det är sommar. Jeanskjolen som ramlade av förra året sitter tight. Beach 2oo7 fast tvärtom.

Idag vill jag äta glass utomhus. Äta vadsomhelst eller ingentingalls, bara det är utomhus. Vi ska har grupparbete, jag ska ha skrivit en essä. Det har jag inte. Mest av den anledningen att texten tydligt ska vara inspirerad av en av essäerna i vårt kompendium och att uppgiften faktiskt heter Copia. Det avskräcker mig.

Två essäer till ska skrivas utöver denna. En får handla om valfritt ämne. Jag funderar på att skriva om saker som påminner om andra saker. En lukt kan förflytta mig till en annan plats som för någon annan inte alls har med den lukten att göra. Precis så som vi inte längre kan lyssna på musik som vi en gång älskat för att olyckliga händelser har förstört den för oss.

Nu lyssnar jag på Johnossi. Det är förra sommaren. Jag hörde Man must dance första gången i ett låtönskarprogram i P3 när jag städade övervåningen på MP:s kontor vid Gröna Lund. Jag dansade med moppen, jag var glad. Sen lade jag hela skivan på mp3-spelaren och lyssnade på morgnarna på väg till jobbet. Men sista låten innan jag gick in var alltid Ramlar med Håkan. Jag visste precis när jag behövde skippa fram till den för att den skulle sluta just som jag låste upp dörren. Jag kan nog inte höra Ramlar utan att tänka morgontidigt Gröna Lund, marken spolad med vatten och solen som börjar värma upp luften för en ny tivolidag.

Jag hade nån slags hatkärlek till det jobbet. Precis som till det jag har nu.

I was alone, falling free, trying my best not to forget

2007-04-11T12:31:00.000+01:00

Måste ha sovit på min fjärrkontroll, hittade den nyss i sängen. Jag var förgiftad säger dom, men det kan jag tro på nån annan gång. Det handlar om definitioner, och de är olika.

Betedde mig som sexton igår och allt blev sådär igen, men trots det så ser jag en skillnad: Även om jag gav upp igår så kan jag ändra mig idag. Jag lagar. Så kanske det håller en månad till och sen får jag börja om igen men det är det som är grejen - jag kan börja om igen. Jag behöver inte dö varenda gång.

Andra stora skillnader är förstås att det inte händer varje dag utan kanske varje halvår och att jag inte är sexton, inte går på gymnasiet, inte är (särskilt) sjuk, inte behöver fly till jordens ände för det finns studentlägenheter och även om jag inte har nån just nu så är de närmare än de var för tre fyra år sen.

(Placebo - diverse album)

Death to my home town

2007-03-30T20:33:00.000+01:00

Det gör ont i magen och imorgon ska jag jobba. Är ganska trött på ont, det tar aldrig slut. De säger att alla möjliga piller ska hjälpa men inget funkar på riktigt.

Tjocka händer. Det finns musik man inte ska lyssna på och jag gör alltid fel. Jag önskar mig så mycket som jag bara kan få om jag själv gör något och det är så det ska vara men jag är så förbannat trött. Idag. Just nu bara. Bara just nu.

Jag har blivit så dålig på att skriva brev. Det har varken med ont eller händer att göra, det är bara en fråga om att ta tag. Jag tycker om att skriva brev men jag glömmer bort det.

(Logh - North)

And when trouble came by I tried to find a friendly face in the night

2007-03-23T12:34:00.000Z

Hittade en Groove på bussen. Skivan var tagen men jag läste recensionerna och åt Gott&Blandat, det enda jag ville ha i godisautomaten. De flesta sågar min novell men de förstår den inte. I söndags bar jag en Billy från Kungens kurva till mitt hem på Norrortslandet och den 9 april spelar världens näst grymmaste band Ladytron på Debaser Medis - ett sånt där lyckligt faktum som smutsas av att jag inte vet nån annan som känner likadant.

Varje månad får jag 2528 kronor av CSN och varierande belopp från Subway. Ibland bestämmer jag något; som att jag ska bli lärare, flytta till Flempan eller skriva en lista på saker jag måste göra innan jag dör. Idag åt jag en påskkyckling och igår fick jag papper på vad jag heter från Folkbokföringen. Jag ska köpa en grammatikbok så jag kan plugga svenska och jag ska köpa hårfärg.

Det händer ganska mycket. Idag var jag tvungen att leta efter mig själv men jag hittade inget. Först tänkte jag att jag inte vet vem jag är, men det vet jag ju. Då tänkte jag att jag inte vet var jag är. Det stämmer bättre för jag är borta och jag vet inte var jag ska leta längre eller vad som skrämde iväg mig. Det måste jag ta reda på.

(Logh - Saturday Nightmares
The Rakes - Ten New Messages)

Legogubbar

2007-03-17T21:12:00.000Z

Till skolan har vi skrivit noveller. Det var nån vecka sen men jag läste igenom min igen idag och visst fanns det småsaker att ändra på, men den är ändå det första på länge som jag är nöjd med. Den är på ett sätt pretto och fjortis, på ett annat sätt kan man vara seriös och dela upp den i sina protagonist-antagonist-hjälte-delar, på ett tredje sätt är man antingen den ena eller den andra karaktären - det finns två - jag är båda. Det finns räddaren och det finns den som blir räddad. Varje människa är det ena eller det andra - skillnaden mellan oss är om vi lyckas eller inte. Jag blir aldrig räddad och jag kunde aldrig rädda.

Man kan inte rädda en annan människa.

Möjligen så länge man själv finns bredvid, men så snart man ger sig av faller det igen och då är det ingen riktig räddning. Jag är ganska säker på att man bara kan rädda sig själv. Och har man då inte förmågan att rädda så är det ganska dödsdömt. Jag tänker inte bedöma mina egna chanser.

(Niccokick - I'm Hurt
Ladytron - Playgirl
Lasse Lindh - Varje litet steg (hipfaktor noll, men ändå) )

Säg, lyser aldrig solen där?

2007-03-14T16:43:00.000Z

Lena och jag hälsade på Milla på psyk igår. Det var vår och det var lagom med vårjacka när vi gick in. När vi kom ut var det kallt igen och jag behövde plugga som vanligt. Visste att jag inte borde åka hem, det var inte bara det vanliga, det var nåt mer. Tänkte mig String men där var fullt, lilla stället med skaborden skulle stänga och jag satte mig på La Vance och drack varm choklad. Fick inget skrivet, ringde ett par folk, gick i cirklar på söder tills jag frös tillräckligt för att ta t-banan till Kista.

Gick genom affärerna i nån slags kombinerad piller/Ladytron-dimma och visste att jag måste köpa något dyrt fint peppande. Skor är det bästa och jag köpte coola skarutiga Vagabond.

Kedjerökte mig Kistagången hem, där jag förstod varför jag borde hållt mig borta, och däckade ganska snart.

Wrong

2007-03-08T22:02:00.000Z

Det är som om hjärnan kan bli mätt. Allt man läser måste smältas innan man kan få in mer och det tar tid. Av den enkla anledningen går det inte att tentaplugga på ett dygn. Så nu vet jag det till nästa gång. Om det blir nån.

Idag har jag (förutom att plugga) manifesterat och demonstrerat, hängt med Lena, hittat en cdon-faktura som måste betalas, bokat vandrarhem, återfunnit Patrick Wolf, varit både modig och feg, jobbat lite mer på att styra upp skiten samt inte gråtit.

Och vi ska till Köpenhamn, Lena och jag. Vi ska kolla in Christiania innan det helt försvinner, dricka öl, gå på popclub och bara göra allt vi gör här fast inte här.

Vill träffa Milla. Vill klara tentan. Vill klara kursen, ta körkort, bli nåt, bli nån.

Sterilise rapists. All I preach is extinction.

2007-03-07T19:40:00.000Z

Idag har jag bestämt att jag ska bli lärare. Det har jag vetat i femton år, men jag har försökt undvika det. Nu orkar jag inte längre inte veta vad fan jag vill, så nu har jag bestämt. Det var en bra sak att bestämma.

Beslutet ovan är resultatet av en mycket ensam dag. Jag var tvungen, det var jag, att isolera mig. Måste läsa om hur stora författare tycker att jag ska skriva och helst ta till mig deras ord och gärna se att de har rätt. Det gör jag inte.

Jag har inte målat plakat. Inte heller är jag särskilt pepp på morgondagens manifestation, då den inte blir vad den skulle bli. Till viss del är det mitt fel, till viss del faktiskt inte. Helst av allt skulle jag bara vilja slåss. Slå bort, slå ner, göra oss av med all skit.

Och jag saknar. Men jag kan inte säga det. Så jag skriver.

(Sounds Like Violence - With Blood On My Hands
Timbuktu & Daniel Boyacioglu - Fuck D)

As we fall back into the impossible dream

2007-03-01T22:26:00.000Z

Jag äter Nonstop, men natten tar slut ändå.

Det är nätterna jag tycker om. Om det händer nåt bra så händer det på natten. Jag tycker mer och mer illa om dagarna, de är så verkliga. Allt blir på riktigt, allt betyder något, jag kan inte tänka klart. Det är på dagarna jag somnar i en klädhög på sängen och drömmer mardrömmar, det är på dagarna alla talar sanning. Nätterna säger ingenting, men då säger de i alla fall inget dumt.

För ett år sen höll jag tal om 1 mars (Self Injury Awareness Day). Det hamnar högt upp på listan över det läskigaste jag gjort. Det var också det enda vettiga jag gjorde under 12 år i skolan, det enda som känns som om det betydde något, som inte handlade om att någon skulle trycka in kunskap i mitt huvud. Det var ett bra tal.

(Patrick Wolf - Augustine
The Spinto Band - Oh, Mandy
Interpol - Untitled)

Strö lite socker på mig

2007-02-28T12:04:00.000Z

Jag verkar tro att jag fortfarande går på gymnasiet, det är så jag beter mig i allt - morsan, skolan, självkänslan. Jag vet verkligen inte vad jag vill, om jag ens vill något. Kanske skulle jag kunna försöka styra upp nuet, ta igen det jag missat och låtsas att jag gör det av en anledning, men jag har ingen som helst energi. Rent fysiskt alltså. Jag kan sova till sommaren.

Människor jag vill ska ringa ringer inte. Människor jag vill ringa ringer jag inte. Människor som vill att jag ska ringa hör inte av mig. Människor som inte vill att jag ska ringa ringer jag. Jag måste ringa CSN. Jag måste skicka ett brev. Jag måste svara på ett brev. Jag måste hämta en biljett. Jag måste gå på ett möte. Jag måste skriva texter. Jag måste inte skriva texter om jag måste hoppa av. Måste jag hoppa av måste jag förklara mig alltid alltid vara dålig inför andra alltid leva upp till den där besvikelsen alltid bara vilja något annat. Det enda jag vet är vad jag inte vill.

Self-disgust is self-obsession honey and I do as I please

2007-02-25T19:52:00.000Z

Vet inte vad det är som fortfarande får en att tro att det hjälper att stänga in sig, dra på The Holy Bible på högsta volym och repeata Faster. Inte fan går det lättare att skriva, inte fan blir man glad, inte fan blir man nån Richey hur mycket Richey man än är innerst inne.

Nån gång inatt insåg jag att jag fortfarande är 17 år, i vissa hänseenden inte mer än 15. Det är inget annat än vansinne att gå omkring och tro att man inte är lika störd i huvudet nu som då bara för att man tar sig lite terapi och ett piller för att förtrycka skiten. Jag pratade om det med en högst tillfällig bästa vän just inatt, och vi var rörande överens om att vi är inte borderline men vem fan mår egentligen bra? Jag förstår vad jag menar och jag skiter i om ingen annan gör det. Det är min blogg, mitt liv, min skit och det är jag som fortfarande bara är 17.

(Manic Street Preachers - Faster
Kristian Anttila - Harhjärta
Muse - Showbiz)

Vi rasade ihop inför det tigda vi ständigt bar i vår mun

2007-02-22T20:40:00.000Z

Livet bara luras. Det är så svårt att veta vad som är viktigt, vad som egentligen gör att man mår bra. Naturligtvis blir det vad man gör det till, naturligtvis är det mitt eget fel att jag har en veckas arbete att göra på knappt två dagar. Men hela veckan har jag kunnat välja. Att vara med människor och göra saker som jag trivs med och mår bra av. Ställ det mot att sitta hemma och skriva för skolan, att må bra om en vecka. I stunden blir valet enkelt, i alla fall för mig som inte tänker utanför stundens gränser. Livet luras och får mig att tro att det som jag mår bra av i stunden är det som jag alltid ska må bra av. Men nu då? Inte är det så nu. Trots det vet jag att om jag fick möjlighet att göra om det i denna sekund så skulle jag göra det.

Och naturligtvis, naturligtvis finns de mer konkreta konsekvenserna av detta än det vanliga själsliga illamåendet. Det går inte att leva sitt liv i stunder, det är en av de få saker jag med mitt korta liv kunnat konstatera genom erfarenhet. När stunden inte vill sig tror man gärna att det hjälper med alkohol och piller, helst tillsammans och helst ska det göra jävligt ont och lindra samtidigt. Igår däckade jag och sov i 12 timmar, var uppe ett par, sov några till. Får nöja mig med att se halva världen för svullna ögonlock som skymmer sikten och är fortfarande död, ett enda bomullssus som fyller skallen.

Och varför skriver jag det? Det är nog det jag minst av allt förstår. Idag tänker jag mig att det kan ha att göra med att känna sig verklig. Jag har fått för mig att alla har dagar då de tvivlar på att de finns. Det kanske vi inte gör, det skulle inte förvåna mig, men det kan vara skönt att hålla fast vid tron. Om jag vet att det går att läsa det här, om jag vet att jag har skrivit det och att det finns kvar, då vet jag också att jag trodde att jag var verklig. I alla fall i stunden.

När jag blir stor ska jag ha en bra pistol

2007-02-21T14:32:00.000Z

Har fett dåligt samvete för att jag är så misspepp på Ung Vänster, samtidigt som det här jävla högersamhället lägger sina vidriga moderatglasögon precis överallt. DN idag var ett stort skämt; de börjar med att hylla Äcklet Björklund och två sidor senare skriver Dumhuvudet Leijonborg om hur lätt svenska gymnasieelever har det, det måste bli svårare att komma in på högskolan enligt principen den som bränt ut sig först vinner. Så jävla smart kille. Läste också ett inlägg av nån folkpartist som var mot sprutbyten, sånt är alltid roligt.

Det är även en i övrigt störd dag. En sån dag då man tävlar med tårarna om vem som kommer fram först, bara för att upptäcka att man inte blir ensam i huset och måste låsa in sig i badrummet för att kunna sörja sitt liv ifred. Kunde inte sova. Träffade Milla som just haft en psykos, glömde ta den nya medicinen och vet faktiskt inte vad fan som är poängen med den här skiten över huvud taget. Det kanske blir så då, att man vill gråta? Det låter rimligt.

Och mor min säger att jag aldrig är glad. Vad är glad? Är det inte en subjektiv känsla? Ofta ljuger jag och säger att hon har fel, men den här gången kände jag inte alls igen mig. Har varit glad sen jag träffade Lena 2 igår tills jag drog till stan för projektmöte 12 idag - det är nästan ett dygn. Bara det att jag inte varit hemma under den tiden, men det kan man ju tolka hur man vill.

(Niccokick - Run! Run! Run!
Timo Räisänen - Fear no Darkness, Promised Child
Timbuktu - Åk Dit
The Long Blondes - Fullwood Babylon)

I've found the velvet sun

2007-02-15T16:16:00.000Z

Klippte luggen med de roliga saxarna från garderoben. Blev rätt bra. Det är en speciell känsla att klippa hår, som om en del av en försvinner, fast på ett bra sätt.

Travailler sans en avoir l'air

2007-02-10T20:57:00.000Z

Kan verkligen inte hålla balansen. Avgrund, lyckorus. Noll stabilitet men ändå inte den där riktiga paniken, bara det stora jävla hotet om att den ska komma. Hur fortsätter jag härifrån när jag inte ens vet om mina vänner lever idag? Absurda situationer. Gillar inte det här med att känna saker, det gör alltid ont i slutänden. Lyckorus till avgrund. Patetiskt svart, alldeles för tydligt, alldeles för mycket, alldeles för patetiskt helt enkelt. Men vad göra? Tanka fler filmer, mer musik, läsa meramera, Prévert, Buñuel, strukturera mitt drama, göra slut på de sista pengarna, fortsätta dissa körkortet, hålla fast vid nån slags naiv tro på sommaren. Supa Stupa Stup Avgrund. Imorgon är jag lycklig.

(Babylon Circus - J'aurais bien voulu, The Long Blondes - Darts, Eskalator - När tunnelbanan slutar gå, The Killers.)

This planet looks so cute but it's cold

2007-01-30T00:41:00.000Z

Upptäckte att jag faktiskt har otroligt svårt för många av människorna på min kurs. Det känns inte bra, särskilt med tanke på att jag bara gått där en vecka. Eller så är det positivt - jag har helt enkelt inte lärt känna dem ännu. Funderade på hur ärlig jag ska vara här, världen är mindre än man tror och plötsligt dyker de upp. När jag funderat klart hade jag dock kommit fram till att det är min blog och skribenten äger inte bara sin egen text utan också sina åsikter.

Så - jag hamnade i samma responsgrupp som den enda person jag verkligen inte ville hamna med: Akademikerprettot Kavajen. Underbart, det är dig jag ska visa mina texter för, jag är så jävla sugen på att bli sågad av dig. Enda trösten är väl att jag kan såga honom tillbaks.

När vi tröttnat på att diskutera varandras usla texter (faktiskt, uppgiften var att skriva så dåligt som möjligt) pratade vi om akademikers språk. Kavajen lade fram en teori (efter att han klargjort hur mycket han ser upp till akademiker) om att ifall akademiker skulle skriva lättillgängligt så skulle människor tappa respekten för deras kunskap. Själv blir jag bara förbannad när jag läser t.ex. Walter J. Ong, för hans forskning är så otroligt intressant men han presenterar resultaten på ett helt obegripligt akademikerspråk.

Småningom kom vi in på bloggar och kolumner och att nätets möjligheter inte gjort att det kommer fler genier, bara att det blir svårare att urskilja dem i kaoset. Själv har jag inga problem med kolumner, jag tycker att skildnaden mellan sådana och bloggar är ganska stor. Vi var dock hyffsat överens om att det finns mycket skit bland bloggarna, men att man kan hitta riktigt bra grejer till och från. Jag var tydlig med att även jag tycker att det är totalt ointressant att läsa om vad random människa ätit till frukost (te och två mackor) och att de flesta bloggar är totalt ointressanta. Efter det kändes det extra skönt att komma hem och skriva om mitt totalt ointressanta liv i min egen totalt ointressanta blog. Det är ett ganska pretto ställningstagande att ändå envisas, och jag gillar det.

(Soundtrack denna vecka: Tuva Novotny - Newfound Lover, Bran Van 3000 - Drinking in LA, Bloc Partys nya.)

The omen I am

2007-01-25T09:38:00.000Z

Har precis skrämt vettet ur mig själv. Loggade hoppfull in på SEB för att se efter om min lön kommit in. Jobbade knappt två veckor under december och brydde mig inte ens om att räkna ut vilken fattigdom det skulle resultera i. När det visar sig att jag får över tretusen spänn bryter jag ihop i en till synes oändlig skrattattack. Så jävla lycklig blev jag inte, det är ju bara pengar, ändå ligger jag dubbelvikt på golvet. Misstänker starkt att det till stor del ligger andra bidragande - för mig dolda - faktorer bakom detta chockerande beteende. Scary. Pengar kan dock bli ett problem, hur mycket jag än hatar det. Kurslitteraturen har kostat mer än jag räknade med och jag måste ju äta (det tog ett tag men jag har insett det nu).

Gick upp klockan 9 denna lediga dag. Har varit nyttig i en och en halv timme - ätit frukost, läst tidningen, städat, diskat, tvättat och sorterat papper - och onyttig i en halv - misshandlat gitarren, ätit kakor och bråkat med syster. Planerar att plugga men det känns inte som att det kommer bli av. Vill ringa nån, göra nåt. Köpa upp mina pengar. Käften Lullis.

I could show you the ropes

2007-01-20T17:03:00.000Z

Plötsligt är allt skola igen. Registreringen var ett upprop och uppropet var en första lektion. Flemingsberg ligger långt bort och kurslitteratur är dyrt, men den här gången ska det gå. Första uppgiften var att leka kulturell och skriva om utvalda delar av utställningar på Kulturhuset. Skulle vara duktig och åkte till stan men totalflippade i affärerna och gjorde slut på pengar. Släpade mina påsar runt Kulturhuset, antecknade två rader och satte mig på ett café och skrev. Texterna blev dåliga, såklart, eftersom eh.. jag kan inte skriva..

Idag färgat håret och upptäckt att The Long Blondes har fler bra låtar än Once and Never Again. Börjar tappa koncentrationen, högvarvet jag skulle gå på. Det drar, längtar och vill våga känna nånting överhuvudtaget. Sova och kursböcker. Jag gör slut på pengarna för att känna vad som är verkligt. Pengarna är det inte, sömnen är det inte, böckerna är det inte. Jag vet vad det är men jag känner det inte. Vilja Våga Välja Verklig Varning. Varning.

A'rebours

2007-01-15T13:24:00.000Z

Efter sista januaridagen på jobbet bestämde sig vänsterfoten för att strejka. Då kroppen knappt känner smärta i onyktert tillstånd skuttade jag som vanligt under kvällen, för att dagen efter vakna med en obeskrivlig värk. Idag kan jag inte gå men gör det ändå. Letar upp tuber med värdelösa salvor, knaprar piller, hoppar på ett ben.

Kan inte minnas när jag sist sov som de senaste nätterna. Tolv timmar i streck, drömmer galna sagor, vaknar död av att telefonen ringer. Hjärnan mos. Stormen utanför och inuti, finner det svårare än vanligt att rycka upp samla ihop ta mig i kragen. Blandar dagarna med bradålig musik. Babyshambles från depressionsåret 2oo5, mördande minnen men jag kan inte sluta lyssna. Ska träffa Astrid för första gången sedan innan jul. Idag är rätt dag för Astrid.