Speeding so lonely into wall after wall

Igår såg jag inte ljuset på hela dagen för vi gick upp klockan fem. Kombinationen av det och nån sorts vidrig pms gjorde mig helt förstörd. Det sitter solceller på mitt huvud. Utan solen och ljuset fungerar jag inte. Vintern är så lång, vintern är så jävla svår. Särskilt om man tänker gå upp fem.

Jag kan ta att jag är trött, ont i magen och dåligt med pengar, tråkig mat och minusgrader. Men jag vet inte om jag kan ta en femte psykolog och lika många år av pillerknaprande utan att det nånsin blir bra. Varför blir det aldrig bra? Ååh livet. När ska jag snubbla över det lilla pillret som gör magen till bomull och tömmer huvet på röster? Det är som att jag aldrig hittar hem. Jag flyter bara omkring och försöker vara vuxen, men ju seriösare allt blir desto oftare blir jag 17. Eller så är det bara slumpen. Om den finns. Jag vet inte ens vad som finns. Särskilt inte vad som inte finns.

Är det det här som är självömkan? Är det bitterhet? Är det ångest, desperation, frustration, förtvivlan, vansinne? Nä jag skiter i vad det är, bara det försvinner.

Manic Street Preachers - Teenage 20/20