Jag är rädd för gravida och för bebisar. De är så lätta att ha sönder. Av gravida mår jag psykiskt dåligt. Det är nåt med den övertydliga kvinnligheten, fertiliteten, födandet, ammandet, hormonerna. Det känns äckligt.
Igår hittade jag också min rädsla för (heterosexuella) småbarnsfamiljer. Föräldrarna tappar nåt. Det är nåt som försvinner, ett fokus som ändras. De har fula gympaskor och fleecetröjor och åker skärgårdsbåt för att fira midsommar med O.P. Anderson och morföräldrarna som lägger sig i deras barnuppfostran. Vet inte om jag är rädd för familjerna, föräldrarna eller barnen, eller om jag är rädd för att själv bli sån. Förmodligen det sista. Som tur är så är det väl lite som att bli dement - en vet inte att en inte minns, att det finns så mycket annat. När en väl gått över gränsen så är allt gammalt borta.
Ibland vill jag ursäkta mig. För all bitterhet och ångest. Fast det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill, den som inte gillar det behöver inte läsa. Så jag säger inte förlåt för det. Men sommaren har halkat fel. Att jag inte skulle vara tacksam över Serieskolan, att jag inte skulle ha nåt att se fram emot, är det inte. För det har jag. Ändå har jag hamnat i det där hålet igen, den där depressionsäckliga medicinknarkande psykohålan, jag-är-störd-och-ingen-kommer-nånsin-tycka-om-mig-fällan. De jag har kvar slänger jag bort. Psykbryter på dem så att de aldrig ska komma tillbaka. Det kan jag säga förlåt för.
Så förlåt.
0 comments:
Post a Comment