Speeding so lonely into wall after wall

Igår såg jag inte ljuset på hela dagen för vi gick upp klockan fem. Kombinationen av det och nån sorts vidrig pms gjorde mig helt förstörd. Det sitter solceller på mitt huvud. Utan solen och ljuset fungerar jag inte. Vintern är så lång, vintern är så jävla svår. Särskilt om man tänker gå upp fem.

Jag kan ta att jag är trött, ont i magen och dåligt med pengar, tråkig mat och minusgrader. Men jag vet inte om jag kan ta en femte psykolog och lika många år av pillerknaprande utan att det nånsin blir bra. Varför blir det aldrig bra? Ååh livet. När ska jag snubbla över det lilla pillret som gör magen till bomull och tömmer huvet på röster? Det är som att jag aldrig hittar hem. Jag flyter bara omkring och försöker vara vuxen, men ju seriösare allt blir desto oftare blir jag 17. Eller så är det bara slumpen. Om den finns. Jag vet inte ens vad som finns. Särskilt inte vad som inte finns.

Är det det här som är självömkan? Är det bitterhet? Är det ångest, desperation, frustration, förtvivlan, vansinne? Nä jag skiter i vad det är, bara det försvinner.

Manic Street Preachers - Teenage 20/20

The world was a mess but his hair was perfect

Mitt hår. Detta dödsdömda projekt. Detta uttorkade risfält, detta kolesterolhjärta. Detta tjugotvååriga irritationsmoment, impulsklippt och impulsfärgat. Leopardfläckar i hårbotten, saxmärken i nacken och sår bakom öronen. Detta utlopp för mina aggressioner. Snart rakar jag av skiten.

The Rakes - The World Was a Mess But His Hair Was Perfect

I said throw me in the fire now, come on

En av mina mest irriterande egenskaper är min ständiga rädsla att bi bortglömd. Eller, ännu värre, bortprioriterad. Det är en känsla som kan tyckas naturlig när en precis flyttat ifrån sin hemstad och de flesta av sina vänner, men se, jag hade känslan där också. Den riktar sig mot enskilda individer. Personer som jag bryr mig så mycket om att det blir fel, personer som inte tycker lika mycket om mig och som jag vill förklara för att det räcker att vara vän, det behöver inte vara mer, men det är så himla viktigt att jag får finnas kvar. Ändå. Viktigt för mig. Och det vet ju jag också att det inte räcker. Ännu mer absurt må vara att för tillfället drabbad person faktiskt befinner sig just här, just här där jag är.

The Tallest Man on Earth - Pistol Dreams

You bloody mother fucking asshole

Det senaste dygnet har jag, i hyfsat kronologisk ordning:
druckit sprit, suttit på badrumsgolv, grinat, sovit i två sängar och en soffa, upprepat frasen "du är så himla dum i huvet" (till annan) och "fy fan du är så jävla ful" (till spegel), läst Benjamin Stengårds ångestbok, lyssnat på Visslaren, photoshopat, ringt Lena, skrivit fyra mail, lagt ångestmonstret på seriebloggen, inte rökt nån cigg, drömt om mensblod som aldrig tar slut, ätit chokladbrago samt druckit halväckligt ört-te.

Här är en bra låt.

That's a funeral in the mirror, and it's stopping at your face. That's right, it's come to this. Yes it's come to this. Wasn't it a long way down?

Idag cyklade jag rakt ut i Nobelvägen fast det kom bilar.

Stripped

Down to the bones eller hur det nu var. Jag sjöng när jag gick hem. Gick. Har inget SL-kort, det är slut. Jag skrattade mycket också. Högt. Lite psykotiskt sådär. Kände mig lite psykotisk. Ganska mycket. Det är lite som att hjärnan har hållt på och svällt nu i ett par timmar och snart får den inte plats längre, den sväller med luft eller bara massa massa konstiga tankar och den är på väg ut genom huvudet och det gör faktiskt obeskrivligt ont. Jag har slöa saxar och en borta telefon.

Going to the darklands to talk in rhyme with my chaotic soul

Jag har inte rökt i fönstret på två år, men det är nog bara att inse att det åter blivit aktuellt. Hade glömt känslan av att sitta så nära trädkronorna, regnet som ligger kvar på löven. Som att man är så nära, livet eller döden eller bara ett benbrott. Luften liksom. Fötterna mot tegelväggen.

Kommer sakna Skärmarbrink så mycket. Den första veckan här när jag upptäckt hur bra fönstret var och jag och Johan H stod där på kvällarna innan han åkte till New York och han kallade mig gothare och skickade Darklands över msn för han tyckte att den passade mig. Jag tänker fortfarande på honom ganska ofta. Kanske för att det är sommar och jag röker i fönstret.

Skärmarbrink är så mycket annat nu. Det enda som egentligen finns kvar från då är att det fortfarande är mitt. Mitt eget. Darklands har jag inte heller lyssnat på nästan sen dess, lite så som att jag inte lyssnat på Broder Daniel sen gymnasiet. Det kan göra så ont när en Lullis krockar med en annan.